vande varelse var synlig. De tycktes färdas i en snööken. Hela naturen ver klädd i samma bländande skrud. Månljuset som äterspeglades i de tusende små snoslingorna, hvilka gnistrade såsom Siifver, förökades derigenom till den grad, alt det nästan var lika med dagsljuset. Traden i skogen, längs hvilken de färdades, sträckte ut sina grenar inhöljda i ett täcke af tinrande hridtaller. I början herrskade månan ensam på det klara bla himlafästet: mer snart började små ulliga moln att sticka fram och då och då dölja dess glans. Eit doft hlagande ljud började efterhand att låta höra sig, liksom om vinder utgingo ur djupet af den hladlösa skogen. Erik tycktes lyssna med oro och med ängslan gifva aht på dessa olycksbådande tecken. Jag hoppas vi hinna till kronenthal innan en snostorm bryter ut sade Carl, -Jag har ej lust att bli begrafven i en snöhvirfvel. Jag tror ej, den är här så snart, svarade reskamraten, ehuru jag anar, att vi få den inom kort. Himlen synes något klarare nu, me :sjag skall det oaktadt köra så sort hasarne kunna springa. I det han sade detta, gaf han dem ett lätt slag på sidorna med den långa snråten af klatschpiskar, på samma gång släppande tyg:arne. De ädla djuren strackte af framåt med en fart, som lofvade att gäcka alla förföljare till och med snöstormar. A propos, Erik, sade Carl, i det han afbröt tystnaden efter en stunds förlopp, .huru gick det med ditt alventyr i våras? Fick du någonsin mera återse damen från Sitens kapel