du fått lära känna honom, Carl. Herr Värd äro pistolerna inlagda? Ja, adle herro, de äro här-, svarade värden i det han pekade på hölsiren som sutto vid hvar sin sida af släuan. Godt? sade Erik. Pistoler! tror du att vi råka ut för röfvare? sade Carl skrattande. -Vargarne hafva varit mycket närgångna i vinter-, svarade varden, men efter det sista skullet, som tillställdes af Ers nådes bror, den ädle baronen, Lafva de ej varit fullt så besväriga. Hvilken lycka, om vi finge skjuta på en varg i natt, sade Carl. -Hvilken nait! huru klart lyser ej månan! och huru genomskinlig är ej luften! Vid ett sådant ljus kan man godt se--. Carl steg in i sladan, och sedan Erik fattat tömmarne satte han sig äfven på sin plats bjornskinnsfällarne breddes öfver dem och stoppades vål in rundtomkring dem. Derpå, med ett god natt till alla, som besvarades med ett chorus af lakajer och stallpojkar, som samlats omkring, for att se den prydliga slädan och de vackra engelska hästarne, gaf han en klatsch och framal gick det; slädan nästan dansade öfver den irusna snön. De silfverheslagna selarne gländte i det ljusa månskenet och silfverklockorna alingade så gladt i den kalla nattlusten, då de iemnade Stattins gator och utkommo på fria saltet. 7 En stund färdades de framät under tystnad hvar och en sysselsatt alt med sina egna sankar; eller och intagne af vördnad för nattens djupa: stillhet. Icke ett ljud hördes, ej en lef