Helsingborgs-Posten – 24 maj 1866, sida 3

föll honom in, han började frukta att innan solens uppgång få se en ny i bergen förstärkt tigerarmee insinna sig, för att hämnas silt nederlag och uppsluka qvarlefvoraa af festen. Lyckligtvis var allt nu slut. Jägaren skulle dukat under vid ett förnyadt ansalls unsträngningar. Vid den uppgående solens första strålar svällde Gabriels hjerta al stolthet, då han fick läsa rapportsedeln om sin seger. Sexton ligrar lågo döda på gräsmattan, ännu hotfulla, med klor oc nos vända emot buren, likasom tappre soldater, som fallit med ansigtet emot fienden. Talrika blodspår, här och der stelnade, utvisade alt månoa djupa sår blifvit ttllsogade de till sina kulor återvändande odjuren Oxarne nade försvunnit, slället der de legat bar ännu märken efter dem ock: jägarens öga följde långt utåt fältet den blodiga fåra, som deras stora skeletter gjort, då de slapats fram of tigerspannet. Spjelarne af buren voro nedsuddlade af blod och många af jernspetsarne, som blifvit dåligt fastsatta, hade lossnat vid de rasande anfalien. Tack vare de utsökta rätter som Klerbbs med sill vanliga kloka förutseende hade anskaffat, utom krigssornödenhelerna. återställde Gabriel snart sina försvagade krafter. Han frukosterade såsom en segrare på sjelfva slagfältet och det första vittnet till hans seger blef solen, som med en krona af guld öfverzöt hans jernåome. Några hvithöfsdade glador, i Indien benämnda Tenankara. kretsade omkring vid soluppgången öfver det blodiga sältet, men vågade icke slå slå sig ned på kadayren. Gabriel föraktade dessa foglar och gjorde dem icke äran af en salut. Emellertid närmade sig solen azurens zenith