Helsingborgs-Posten – 22 maj 1866, sida 3

m (ZZ:n:::: ur äro fångna. Dessa båda skurkar hafva lurat hela rätten. Lord Cornwallis sade mig: Jag känner denne Goulab: han har ett förälskadt lejons tälamod och mandrillens list och envishet. Såg till den vackra enkan att hon häller god vakt omkring sig. I Madras behöfde hon ingenting frukta; derborta i sin ödemark kan hon när som helst gripas af detta odjurs klor. Man har berättat mig att denne Goulab en läng tid hållit sig dold i Eloras underjordiska hålor, men sedan indierna, hvilka han kopt rundt omkring utspridt det salska ryktet om hans gripande, har han försvunnit derifrån och slingrar sig nu ljudlöst och försigtigt som en boa omkring i trakten af sjön. Se der hvad guvernören berättade för mig. — Edvard ni skrämmer mig till döds .... Jag bryr mig icke om denne här jagten, utan återvänder med er, för alt vaka öfver Eva. — Nej Gabriel det behöfs icke. Se här hvarföre. Det är nu utom allt tvifvel att icke det var Goulab, som sårades af mig häromnatten i busksnåret vid sjön: att det icke är han som är gömd i brahmnen Syalis hus: det är nu klart, hvarför Coura icke skällde, han har naturligtvis ivenkännt en vän till huset: man kan nu begripa, alt det var för att bota Goulabs sår som doktor Phytian blifvit kallad. Allt det der är Ju klart som da; en, eller huru? — ÖObestridligt. (Forts.)