bref från Engelholm, Den 21 Maj 1366. Så har då ändiligen sommar inträdt och vi fått öppet vårt Rönneholm! Ty Ni må veta, att äfven vi ha vårt lilla tivoli, visserligen utan både Beni-Zoug-Zoug Araber och andra konstnärer, men icke destomindre med sina förlustelser. Det fins icke någon orkester å la Lumbyes, om med sina toner sätter qvicksilfver i damernas nedre. extremiteter, utan samma verkan åstadkommes här af en blygsam byspeleman och dito klarinettblåsare. Den som har till grundsat: Nomo saltat sobriust. kan försatta sis i det predikament att han deltager i dansen genom att freqventera den restauration, som af herr Liedberg på platsen tillnandahälles. Den som ej är böjd for någotdera kan helt enkelt i gröngräset njuta sitt dolce far niente och studera folklifvet. Man kan, i korthet sagdt. göra som man tycker. Ja, Ni må förlåta alt vi anse Os lefva i ett litet Arkadien. Det var der öre iche utan en viss sensation vi härom dagen hörde att några huscarer stört värt idylliska lif genom att en aftonstund hafva öfverfel t och slagit benet af en skomaharegesäll. Att något sädant kan passera, kommer sig derntas. att man ej a sett nödigt att i vårt annars så fredliga stadsterr torium hafva en någorlunda väl organiserad polis. Hvad man deremot kommit siz för att in: vara af nöden är bildandet af en skarpskytt: kår. En sådan har en längre lid här exislärat och började sför cirka 14 dagar sedan sina öfningar under ledning af dess nye kompanäches, häradsskrifvare Brink. som enligt förståsigpåares utsago är vuxen sill uppdrag. I förbigående vill jag nämna, att bland stadens damer lär vara tal om förfärdigandet af en skarhskyttefana. Jag kan dock ej garantera för ryktets sannfärdighet: men med den lila kännedom, jag har om förhållandena, anser jag icke våra damer i något afseende stå efter sin tid. För några dagar seda egde en liten kollation rum för pastor H. Scholander och t. f. häradsskrifvaren J. Wiman, hvilka båda stodo i begrepp att lemna vårt samhälle, der de under sitt vistonde förvärfvat sig allas både aktning och vänskap. Som vanligt, då anledningen ar af sorgsen beskaffenhet, gal den i början något dystra sinnesslämningen omsider rum för en mera glad: många tal höllos och skålar föreslogos och vid afskedels stund är det säkert, att på en och annan stodo tårarna i ögonen. Ni skulle förmodligen önska någon utförligare framställning af åtskilliga saker och ting: men för det första har jag knapp tid att i dag skrifva mer, och för det andra har en hop bångstyriga pojkar företagit sig att på stadens fornämsta gata och midt framför mina förster upphäfva de mest oarlihulerade läten, så att jag är nödsakad att bums kasta pennan för att icke blifva yr i hufvudet. — Jag skulle annars bland annat kunnat tala om en bal, som egde rum här annandag pingst: men dermed få vi vänta. Votre tres humble serviteur Kalle Prat. — — n— —