Helsingborgs-Posten – 22 maj 1866, sida 2

set nemligen ... sorgen och döden . Dessa blefvo indierns oc europeiskans familj. Den sorgliga stämma, hvarmed dessa ord uttila les, gjorde iem ännu mera sön lerslitande för Gabriels öron och hjerta. Hans utseende visade den rysliga själsskakningen och den dystra förtviflan, som den obotliga och galna svartsjukan på det förflutna hos somliga menniskor uppväcker. Mannases spöke, framkallat af qvinnan, tycktes honom stå bre lvid och deltaga i samtalet; endast till honom hänvändes dessa kärleksfalla minnen, dessa så eldiga ömhetsbötygelser, att de tycktes kunna fröjda till och med den i grafvens djup liggande döde. Eva var för mycket qvinna att icke förstå hvad som försiggick i Gabriels själ ocn för god att icke gifva honom, som för hennes skull lidit så mycket, några enkla tröstrande ord. Desutom, huru besluten hon också var att lefva en enkas fria oberoende lif, så hade hon dock sina tviflande stunder, ty det reflekterande förståndet säger oss, att det icke finnes någonting absoiut äfven i våra beståmdaste beslut och att det i en framtid blott behof. ett ögonblicks svaghet för att visa oss alt vi ej hållit vårt ord. Sålunda, för att förena sin ångest i närvarande stund med hvad som, det oaktadt, i en framtid skulle kunna ske, försökte hon nu fortsätta sitt förra koketterispel, dock förmildradt af en ljuf förtrolighet. i Jag har gjort vårt samtal sorgset, sade hon småleende, men det är icke mitt fel, ni har sjelf så velat. Kan ni förlåta mig den orätt, jag gjort er?