Då de klädt på sig andra kläder, skickade de ner en betjent till Eva, för att efterhöra hennos befallningar. Talaiperi kom sjelf upp och sade: Det är nu ljus dager, man kan se öfverallt på fältet; vi skola följa frun ned till sjöstranden ..... nu har det ingen. fara. — Vi lemna doek icke våra vapen, Gabriel; solen är ännu icke uppgången. De träffade Eva i vestibulen. Hon skakade hufvudet och sade: Det är då ändtligen slut, denna rysliga natt! Talaiperi gick först, Klerbbs bjöd Eva armen och Gabriel slutade tåget. Ja! det är en tiger! utropade Talaiperi, i det han hoppade till såsom en skolpojke. Klerbbs stötte Eva häftigt tillbaka, för att kunna skydda henne med sin kropp och spände sina pistoler. Gabriel tog ett skutt fram och ställde sig vid sin väns sida. Talaiperi utbrast i gapskratt, då han såg det falska larm han gjort, utan att vilja det, och pekande med fingret på det djupa hålet i det täta gröna snåret sade han: Se der har tigern passerat, om vi kröka oss litet, så kunna vi gå samma väg och helt nära härintill få vi nog se spår af blod efter det djur, som sir Edvard sårat. Också visade sig snart på en temligen lång sträcka af gräsmattan obestridliga spår, som bevisade att Klerbbs sagt sanning. Eva try-kte de båda unga männens händer och återvände med dem till boningen. ÅJa, sade hon, jag stadnar qvar i detta hus, oaktadt all den ångest, för hvilken jag utsätter mig. Annorstädes, känner jag, att jag skulle dö af ledsnad.