Helsingborgs-Posten – 8 maj 1866, sida 3

lorna, likt åskor i ödemarken: jag tycker mig höra dödsrosslingarne af en jette. som krossas under en klippa! jag uppvaknar yrvaken och tycker mig omsluten af kopparormar och gripen af stålklor, med en lukt af dödt kött på min hufvudgärd och vilddjurs flåsande i mina öron! Sådana äro mina nätter . .. Förlåt mig således mina dagars låtsade glädtighet. Gabriel och Klerbbs orörliga som statyer betaktade Eva under en tystnad, full af besynnerliga tankar. Eva satt under tiden med sina stora ögon, öppna och st la, armarne utsträckta på sina knän, bröstet böljande, konvulsivika läppar, likasom om hon, uppvaknande, ännu återsåg sina nälters dröm. Slutligen tycktes hon rycka sig lös från sina tankar och vändande sig till de två unga männen, sade hon: Kom icke min svåger in med er, mina herrar? — Nej, min fru, svarade Klerbbs. — Den gode Talaiperi, han har då trott att hans närvaro skulle genera mig. Jag har den svagheten alt vilja dölja mina sorger för honom ...... jag vet icke huru det kommer sig .... Sir Edvard, vill ni vara god öppna ett fönster . .... jag qväfs här ...... Dröjer det länge tills morgonen? — Natten är fortfarande mycket mörk, min fru..... oupphörlig storm, dock utan regn. — Åh! ja, jag känner dem, dessa stormar .... Ständigi en hotande himmel! Jag tycker nästan alt blytunga moln sväfva förbi min panna ..... Ser ni ingenting vid sjökanlen? — Ingenting annat än blixtar och på afstånd nägra eldar.