som omvifver henne på släkten som spelar i hennes lockar, på den lilla vesslan som hon kilvar med, ja svartsjuk på allt som förorsakar hen ie glälje, smärta och sällhet. — Min kära Gabriel, tacka då tigrarne! Huru skulle det gåll er. min stickers vän, om hennes måklige man ännu lefvat? Tager man sitt funus! något till fäanga Gabriel, så tröstar man sig lilt nog för svartsjukan på trädet, blomman, vindfläkten, sogeln; men en man! en man! ni skulie hafva dött af förtvislan! — Dött! — Välsignade vare således tigrarne! ... Nu Gabriel skall jag upptäcka för er orsaken till min tillgifvenhet för er, en slillgifvenhet så stor, all ni skulle finna den fabelaktig, om ni vore litet mera sansad. Jag är färdig att göra er hvilken tjenst som helst. Om jag älskade Eva, skulie jag afstå henne åt er. Ni kan säledes döma em mina tänkesätt mot er. Ni har nyss påmint mig om den förskräckliga natten, som började vår vänskap, men ni glömde en sak, detta rop, detta hjelterop, som höjde sic ur ert bröst med en ton af sublim sanning, som ännu vibrerar i mill hjerta. Det glömde ni. Det är val Fransysk liilighet att glömma, men det är Engelsk flegma att komma ihag. Det går aldrig ur mitt minne denna scen i lradet vid Lutchmi, da ni utropade, med händerna i håret och ögonen blixtrande at mod: Han måste hjelpas, till hvad pris som helst ... Den som ni ville hjelpa, det var Evas make! — Ännu i dag, om han lefde, skulle jag gå all hjelpa honom i samma fara. Det tyckes vara ganska nalurligt ... Gjorde ni icke detsumma?