alt såga, öfverslöda i vänskap. Jag vill se endast med edra ögon, gå endast med edra fötter, sosfva endast med eder sömn. Ar det nog? Nej. Ah, Gabriel, ni öfverflödar också i anspråk. Min Gud! är et mitt fel, att jag alltid känner mitt blod koka i mig, vid minnet al de blickar hon slungade på er, vid minnet al deg adjerop, som imorse helsade er anhomst...... klerbbs, gif mig lilvet, bevilja mig ännu en sista gunst: bryt tvärt med denna qvinna: jag vill att ni har mod nog att vara hennes fiende. — Säg mig då, huru jar skall gå till väga! Ni känner huru mycket hon håller af sliga, hennes vackra papegoja ..... — Ja... .. hon älskar endast den. — Jag skall döda henne på sin pinne. .....: — Stackars djur! — Och då Eva förtviflad frågar efter gerningsmannen till detta brott, skall ni säga: det har jag! — Gabriel, är det er sista begäran eller huru? — Ja, Klerbbs. — Nå, då skall jag säga: det är jag, men, för att icke ljuga, skall jag sjelf döda fogeln. Klerbbs tog härvid några beslutsamma steg i riktning mot huset; Gabriel höll honom tillbaka. — Jag är nu belåten, sade han, jag anser edra ord fullkomligt rättfärdigande. Låt Sliga lefva .... — Erkän, Gabriel, att ni också är en smula svartsjuk på papegojan. — Jag är svartsjuk på allt; svartsjuk på blomman hon vidrör, på trädet hon betraktar, på hängmattan, som vaggar henne, på luften