— Jag! nej visst icke. Jag har helt osörmodadt fått kännedom om en annans. — Kanske någon lönnfärgad Bra minska, som ni råka t i Madras? — Ah, ni är icke på tusen mil nära min hemlighet, åtminstone icke om ni syftar på några Brahminskor! — Sir Edvard, sade Eva, i det hon steg upp, gif mig er arm och låtom oss gå ut att inandas den friska luften under träden; man qväfs nästan här i salen. Sallskapet delade sig nu och man utgick två och två. Gabriel var den ende, som gick för sig sjelf, grubblande på detta visserligen helt oskyldiga töte å tete, men som dock i sjelfva verket tycktes bevisa en anmärkningsvärd sörtrolighet mellan den vackra enkan och sir Edvard Klerbbs. kva och den unge engelsmannen promenerade helt likgiltigt och tycktes fortsätta samtalet, som förts vid bordet. Eva gick med den för kreolerna egna graciösa ledighet, med armen hängande vid Klerbbs. Stundom skakades de rika lockarna i hennes hufvud, vid något utbrott af munterhet, likasom små ebenholtz-vågor på skuldrornas sammetslika elfenben. Klerbbs afslog, såsom en Tarqvinius, hufvuden på de små blommorna, som stodo spridda omkring på gräsmattan. Melodiskt hlingande skratt, sådant som qvinnan, vid vissa tillfällen likasom hemta från tårarnes källa, genljöds i den höga portiken tll chattiram. Gabriel följde på afständ alla deras rörelser och hans konvulsiviska läppar tycktes vilja uttrycka den förtviflan, som dog på dem. Ihanögon hade alla föremålen förändrat form ocl