— — —————— — — färg. Sjön med sitt glänsande gröna var blyfärgad såsom helvetesfloden, alla träden voro förvandlade till cypresser; ett dystert moln gömde solens strålar; fältet hade utseende af en kyrkogård och luften var uppfylldt af suckande och klagande ljud likasom af de under jorden hvilande döde. Slutligen erfor Gabriel samma känsla som själen plötsligt befriad ur skärselden, då han såg Evas arm lösgöra sig från Klerbbs. Det hemlighetsfulla samtalet var nu utan tvifvel slut. Enkan gick till sin svåger Tolaiperi och Klerbbs till. Gabriel. Med sin vanliga raskhet och rättframhet, tryckte Klerbbs händerna på sin vän, som lät honom trycka dem och sade: Ändtligen, min kära Gabriel, tillhöra vi hvarandra. Det är för er skull jag kommer hit och hela dagen har nästan gått förbi, utan att jag fått tala med er. Men hvad ni ser underlig ut. Edra händer äro kalla oaktadt trettiotre grader Reaumur. Säg, hvad står på. Har ni kallat mig hit ända ifrån Coromandel, för att räcka mig en iskall hand och iakttaga ett spökes tystlåtenhet? — Sir Edvard, är ni min vän? sade Gabriel. med en röst, som tycktes hemta luft, vid hvarje stafvelse. — Tviflar ni derpå? — Jag skall tvifla derpå, om ni ej uppfyller hvad jag ber er om. — Begär, begär. — Ni måste genast resa. j — Åh! Tillåt mig nu att skratta . . Är de derföre ni kallat mig hit. För att genast af skeda mig! Men betänk då, att jag tillrygga