Helsingborgs-Posten – 1 maj 1866, sida 2

äfwen den, som icke är militär, att detta ord är af gammalt romerskt ursprung och att uttagandet af det romerska krigsfoltet, fom wertsrälldes af konsulerna och sålunda war en fullfomligt republikunsk åtgärd, oeteres milites cogere, conscribere eller legere, d. w. s. framtwinga, utstrifwa eller utwälja soldater; 0 i swenska språket motswarar ortet utskrifwa på det allranärmaste det latinska conscriber. och någon annan betyrelse har ej heller det franska conscription, hwilket nyttjas om all solcatutskrifning och fom i bruk såsom motsats till enrölemeni. wärjjnina, benämningen på det sätt, hwarigenom de stående härarna i Curopa före franska revolutionen gemenligen uppsattes. Franks rike Å i de krig, som till Jäla af revolutionen inträffade, wira ftörre lärar än som genom wärfe nina lusre åstartommas: det måste — hwiltet alltid blir händelsen då faran är stor och foltets sjelf ständighet hotad — gripa till twungentrigstjenst, och det war äfwen här rexubliken, ide fejfaredör met, ide ens före tonjuln, fom införte fonffripz tionen såsom ntirvc af allmän wärnpligt, ehuru wisserligen serermera kejsar Napoleon! I i högsta mad missbrutate denna möilighet att framtwinga soldater i en oerhörd myckenhet, och derissenom juts ligen äfwen förmårre sina motståncare, re andra kontinen talmafterna, att göra ungefär på samma säätt, hwarigenem de eckså slutligen lyckades att bes fear honöm. Twungen krigstjenst ligger alltså i lenskridlienen, det är en sanning, och terföre är erfs wår allmänna bewäring en konskription, ty ren är icke heller frivillig, utan i lag jäfom en pligt mot fäderneslandet päbjuden. Kriget är nemligen en mycket allwarsam sat, och alldeles ide nås gom lufstbarhet, fom nan deltager uti efter behag. Men ide kunde man iett land sådant fom Sranfs rife falla på ven tanten, att flera än som werflis gen lbtfes och fordrades slulle gå ut i kriget; man tyckte, i trots af all jemnlikhet och af hela det frigiska lynne, som utmärker franska follet, att det war en stor lycka att få blifva: hemma och att landet wäl tunde behöfwa sina söner äfwen till frerligt arbete, och man tunde ej sinna något bättre sätt att lestämma hwilka som mäste gå ut, än lotts nina, hwillet, vå alla härwid hafwa så lita möjligh 1 or, som gkörligt är, båte ar vet lindrigaste och det rättwisaste sättet af allt twäng, — och twång fun e ju ej undwitas. J tonskriptionen ligger dock ej nöcwändigt lottningen, ty tonstriptionen fan modet wäl tänfas denna förutan, säfom förhållans ret med mår bewäring tydligen ådagalägger. Ej heller tigger häruti tasernering och längwarig gars nifonstienst, med reraf följande afståcnde från su.etligt proruttivt arbete, hwilket äfwen nämnda bewäring utwisar. Konstriptionen är således i sig sjelf ingalunda få förhatlig, fom man welat göra den; ver är helt enkelt i lag grundad tvungen lrigstjenst, och dennas rätta ändamål är endast noprätthållandet af fädernestandets sjelfständighet. Det ona, hwaraf kontinentalländerna, till följd af der hnällance frigsförfattningar, liva, ligger jäs lunda icke i tonsk inntonen sjelf, det ligger i någomting antat, det ligger i ten längt utsträckta och i aumänhet mydet tryckande fredliga krigstien sten, ywilten fåsom orden, när de ställas bredwio hwaransra, tycligen utwisa, i fia innebär en werts lig motsägelse. Det är nemligen en orimlighet. att under freden uttömma landets arbetekrafter på trigiska Anfträngningar, och man kan onekligen haruti gå så långt, att man i betydlia grad förs swagar sig för sjelfwa kriget, när detta werkligen tommer; och dessa stora fredsarmser tännas vers före med rätta säsom en börda, hwilken man allts mera siräfwar att så mycket möjligt är kasta af iig. äfwen fan vet mer skäl sättas i fråga, om retta längwariga garnisenerande, detta fammans boende i wanligen mer eller mindre trånga taferns rum, uncer fysjeljättningar, som föga likna fris gets mödor, faror och ansträngningar, werkligen är så krigsriltante, som det ännu wanligen antages. Att ret för någon tid, om tenna hufwursatligen anwäntes till inlärande af te färdigheter, fom ligga till grund för truppens krigiska utbildning och till libringande af ven ordning och ten ftarfa disciplin, hwarföratan ingen wertlig krigshär finnes, kan wara ändamålsenligt, detta kan ej af sakkunnige