jag skulle hafva velat vara uppe i träden bland foglarne. : Två palankiner stadnade nu framför chatliram. I den första voro kvas ljenarinnor: jas vägade icke se på det förtrollande väsende. som nedsteg från den andra; mina ögon voro slutna. Då jag äter öppnade dem, presenterade Talaiperi mig för Eva. Jax kände jorden darra under mina fölter, mitt bröst håfde sig; min tunga var förtorkad; milt hufvud brände. Jag framstammade en af dessa presentations phraser, som i sjelfva verket ingenting betyda: mina voro en blandning af Engelska, Franska, Malajiska ooh Holländska. Jag hörde icke hvad iiva svarade: mina ö— ron äro alltför grofva. för att att kunna uppfånga de engelska melodier, som sväfvade fram på denna qvinnas läppar! Emellertid gjorde jag slutligen våld på mig och samlade allt mitt mod, likasom om jag varit utsatt för en stor fara. Ack! jag kände att mitt. öde var oupplösligt fästadt vid henne, att ag lefde endast genom henne. Endast en sång sitt lif, erfar man dylika känslor! Hon var skapad för mig; en annan hade orättvist tagit henne från mig; han är nu död, hon är enka: ordningen är återställd. Lyckligtvis varseblef ingen af de närvarande min sinnesrörelse; allas ögon voro fästade på henne; do uslaste slafvarne fingo ett förädladt uttryck i sina ansigten, då de betraktade henne. Genom de andres exempel blef jag så småingom djersvare; jag upplyste mina ögon till enne och såg sedermera ingenting annat än cenne. Hon bar en sorgdrägt, som klädde hene bättre än den vackraste balkostym; ett geu— — — — 0