göra och som alla menniskor hafva gjort. NMen den pånyttfödes af sig sjelf. likasom en Promethei lefver under gamens klor denna kärle s, som blossat upp under an lysande fest, en afton halyst af de högtidliga sljernorna. i hänförelsen vid åsynen af ett okändt landskap, midtibland de berusande vällukterna. som uppstiva från jorden till imlen, midtibland blommorna, som pryda en qvinnas lockar, midt i en fest, som rycker eder tilbaka till denna verldens verkligheter och låter eder finna er djerfvaste dröm förverkligad. Ett dylikt minne dunstar aldrig bort. Oupphörligt under lifvets förtretligseter, som glida fram med timmarne, återser man denna fest. dessa stjernor, dessa blommor, denna högtid, hela denna tjusning, som är oskiljaktig från den älskade qvinnan och som gör alt man med passionens yrsel upphöjer henne så högt, att hvarje annan qvinna endast är en svag skugga af denna drottning, som för med sig alla jordens och hemmelens fröjder. abriel. som numera var ensam herre öfver huset, spårade vid hvarje steg den frånvarande, älskade qvinnan. Ölverallt möttes han af tjusande och öfverraskande kapriser, som vittnade om att Eva haft sin hand med !eri: Till och med husets papegoja. som utbredde sina brokiga vingar på lönnpinnen, sjelf bedragen af alla dessa förvillande chinesiska lacksarnissade målningar, gaf då och då genom höga glädjerop tillkänna sin förtjusning och böjde graciöst sitt hufvud, likasom för att begära en kyss af koralläppar. Öfverallt såg man ett hänförande virrvarr af alla dessa lyckliga småsaker, som häntyda på en qvinnas hand: solfjädrar öfversallade med blåsargade foglar, flygande omhring i chi