En berättelse af Mery. Öfvers. från franskan. (Forts. fr. n:o 46.) Gabriel började nu ett mycket isoleradt lif, som i längden icke kunde vara särdeles helsosamt. Hvaje dag hoppades han att vid Madras horizont få se den länge väntade kärlekens stjerna uppstiga och hvarje afton, då mörkret spred sig omkring skogarne vid sjön likt svarta ebehoitzfästningsvallar, då de Indiska skogarnes högtidliga harmonier klingade i det aflägsna, hemlighetsfulla sjerran, kände han, att det hopp, som födts, då Aurora, inhöljd i rosenskyar spände spannet för sin guldvagn, försvann med den sista ljusglimten, som slocknade vid randen af sjön. Då satte han sig.på balkongen af chattiram och qvarblef der hela timmar, försjunken i drömmar och ständigt återkomman:e minnen af förllutna dagar. Den unge mannen kände, att han var omgifven af en almosfer af ljufligt gift och att han hade framför sig en framtid, full af ovissheter: men han hade ändå icke styrka att fly. Han beherrskades al en kärlek. mot hvilken han icke kunde göra motstånd. Att se en ung och skön qvinna i någon tarflig och kall boning af någon Europeisk stad, i en trång vindskupa; att lemna henne vid den ruskiga trappan; att tänka på henne, under det man vandrar framåt på den af regnet genomvåta trottoaren af någon bullersam gata och dagen derpå glömma henne, det är något mycket lätt att