Helsingborgs-Posten – 7 april 1866, sida 2

måste lemna i arf åt sin afföda, och derföre upnskj itue ihland sina sientligheter sinsemellan för att vända sig emot en gem ensam fie ide säsom t. ex. då menniskan hotar dem med intrång. Vil s sådana tillfällen sluta de förbund, dock blott för ett ögonblick, ty när faran är förbi är förbundet brutet. Sådana äro de bengaliska tigrarnas lefnadsvanor, för öfrigt de vackraste djur i skapelsen. Klerbbs och Gabriel, ställande sig såsom de öfriga jägarne i bakhåll vid ingången til Lutchmidalen, märkte plötsligt sina hästar skälfva, som om ett häftigt anfall af frossa hade fattat dein. — Se der, tigrarne! utropade MounoussamvEn dödliz blelchet betäckte ett dussintals europeiska ansigten. Gabriel och klerbbs upprätthöllo värdigt sina respektiva nationers ära; de smekte sina hästar, vilkas öron omåttligt förlängdes och som genom näsborrarne utflåsude en orkan; de undersökte fangkrutet på sina bössor och skyndade att taga plats vid sidan af Mounoussamy. Indiern bisprang dem och lyckönskade dem genom en åtbörd till deras gola hållning. — Jag igenkänner icke mina jagthästar, sade Mounoussamy; de darra som gazeller. Goulab och Mirpour behöllo en fullkomligt likziltig min och tycktes ej gifva akt på den hotfulla blick, som Indiern sände dem. — Är det ni, Goulab, som har utvalt hästarne, sade Mounoussamy. Goulab gjorde ett nekande tecken. Är det ni, Mirpour? Samma nekande åtbörd. Klerbbs kastade en snabb blick på Gabriel. Mounoussamys svarta ögon lågade som ett par