Helsingborgs-Posten – 29 mars 1866, sida 2

ristylen till Evas villa för att beundra Tinnevelysjön! En at husets talrika domestiker har besallning att inbjuda honom till middag: men denna måltid, till hvilken han emottog inbjudningen med så mycken glädje, skall moraliskt förgifta den stackars resanden: han ser Eva, och han glömmer sitt land, sin slägt, till och med hustru och barn, ifall han har sådana. Evas man var i den lyckliga ålder, då passionerna gerna lemna menniskan i fred; för ösrigt sades det, att han icke kände svartsjukan, denna de kalla ländernas arfsynd, om hvilken man på Coromandelkusten sväfvar i en lycklig okunnighet, begärde han ingenting bättre än att alltid se sitt hus befolkadt af talrikt sällskap. Donna krets af resande, lärde, artister, parasiter från alla verldens kanter, var helt och hället sammansatt af unga män, som voro kära i hans hustru, eller bevakade så väl hvarandras steg, alt den äkta mannen kunde tillsluta sina ögon och med fullt förtroende räkna på varaktigheten af sin äktenskapliga lycka. Om Penelope endast haft en enda sfriare, så hade Ulysses varit en Menelaus; men hon hade hundra, och hon bevarade i tjugo år sin dygd, medan hon natt och dag satt vid sitt broderi och väntade på sin man. Eva räkn de endast tjug tillbedjare och hon beklagade sig emellanåt hos sin man öfver att hon icke hade samma lycka som Penelope. Den vise indiern brukade då säga: -Mina ögons behag, vackra Eva, vi ha endast tjugo kuvertar vid vårt bord och tjugo gästrum i vårt hus. Rätta dig derefter.? Vid tiden för vår berättelse hade en ung lärd anländt till Tinnevelysjön. Han var utskickad af fianska vetenskapsakademien till In