vara mig qvitt, hade han köpt in barnet på barnhuset. Fäfängt skulle jag försöka att skildra min förtvillan. Föraktad, hånad och beledd, hade jag blott en tanke, den att komma bort ... bort till en främmande ort. Dettei lyckades mig äfven. Jag fick tjenst hos ett herrskap, som reste öfver till Finlan!. Under den första tiden hyllad. jag en äigt, att då fadren hade förskj itit sitt barn, kunde äfven molren göra detsamma, men det dröjde ej länge förrän naturen tog ut sin rätt och moderskärlexen blef den enda känsla, som herrskade i min själ. Sedan dess har jag blott ägt ett lefaadsmäl, det att få återse mitt barn. I många år har jag sträfvat derför, men som en settig tjenare med ringa lön har jaz saknat medel att återvända till Sverige. Ändiligen kom jag till Åland och fick plats hos en skeppare. Der tjenade jag ett helt år utan lön, för att jag i sommar skulle få följa med till. Stockholm. Jag kom dit för några dagar sedan och så snart jag på barnhuset fått den upplysningen, att mitt barn ha se blifvit uttagel af ett torparsolk här i socknen och der hon allt sed n hade qsarstannat, gaf jag mig genast å väg hit. Men så nära målet var jag färdig att digna af trötthet i förening mel själens oro, då jag lyckligtvis uppnådde detta gästvänliga ställe och dertill fick veta, att det just var prestgården, som jag sökte. Och nu, herr prost, af barmhertighet upplys mig, om den flickan lefver och hvar hon finnes, som född den 9 Juli 135 med namnet Anna uppfostrats här i socknen af en torpare Anders Ersson. 4Ja, min vän, din dotter lefver, svarade prosten.