2A2a:A: 22474 FT X. Den 22 Mars. De Nygifta har för tjugofjerde gången gått öfwer tiljan. Det är sanning här i Stockholm en owanlig framgång för en pjes, som icke har någon enda löjlig personlighet och inga ansläende kupletter, hwilta ofta utgöra det lifselixir, som försäkrar en eljest tarflig dramatisk prorukt en läng lefnad på scenen. Vjörnstjerne Björnson har icke kallat detta sitt arbete för nägonting, hwarken för komedi, tragedi eller skårespel, vet heter rätt och slätt De Nygifta, och vet är den swenske öNvers sättaren, fom röpt stycket till tfomevi, på vet att det skulle kunna för allmänheten presenteras under någon hederlig titel. Swårt är kanske också att inregistrera detsamma på dess wederbörliga plats i systemet, inga antagna definitioner paåssa; på den tragista cothurnen rör sig ingen af de handlande pers sonerna oh längt ifrån tragisk är upplösningen. Benämningen kometi tyckes ide riktigt passa på ett stycke, fom har inga komiska personliaheter eller situationer, utan alltigenom är allwarsamt. Af wen den mest lättrörde åftårare har swärt att få fig ett skratt, snarare komma tårarne ibland fram i hans ögon. Stycket har fem personer, alla bufwurpersoner, och twä af dem ha ide fått några namn, de äro helt enkelt amtmannen och frun. De behöfwa också inga namn, ty mi ha fett dem många gåuger i lifwet och när mi nu skåda dem på tiljan, är det gamla bekanta, fom träda of för ögonen. De öfriga äro kanske mera fremmande, de äro inga personer, som man träffar hwar dag, och isynnerhet gäller detta om den originella mins innan Mathilda oc den unga frun, hwilken fednare till lyda för alla vem, som söka fig en bus stru, ide torte förekomma i få fynnerligt många exemplar här i werlren. Det tränga utrymmet inom ramen af en epistel nekar oss att fullständigt redogöra för det intressanta dramat, deri repliterna äro få korta, färnfulla och farafteriftiffa, att ett referat är nästan omöjligt. Stycket är wärrt att läsa, säsom en af de meft geniala lite rära produkter, fom på fevnare tiven fett dagen i Skanvinavien, men det är ännu mera wärdt att ses på mår fongl. dramatiska tbeater, ty dess ut förande kräfwer den mest fulländade dramatiska framställningoförmåga, och herrar NR. W. Almlöf och Elmlund samt fruarne Hwasser och Finmanss son lemna, i afseende på utförandet af sina roler i 7De Nygifta, intet öfrigt att önska. Den före fattare är lycklig, fom får sina karakterer åter: gifna af särana förmågor. Eftersom mi hafwa börjat med att tala om theatern, torde det wara skäl att äfwen med några ord omnämna Marjt Stigs töttrar ffårvefvel i fem af ter, författadt af herr Ludvig Josephson, regissör wid tongl. operan, och twenne gånger uppfördt ä samma scen. Detta skårespel är wärdt att fe en, och fanske twå gånger, men sedan torre ej mången återwända. Det är med ftor omsorg uppsatt på scenen, vift på effekter och lysande kostymer, men torte, detta oaktadt, ej länge bibehålla fig på rer pertoiren, emedan det saknar friskhet, hufmudmwilkoret för ett långt lif. Författaren har bearbetat sagan om marsk Stigs, kungamördarens döttrar, som biltoga irrade omkring, tills de funno en fris stad wid norske konungen, Erik Presthatares hof. Astrid, ven äldsta, fom ätergifwes af fru Hwasdfer, så ypperligt fom möjligt, är den person, som skulle wäcka mest intresse, men författaren har bes gått vet felet att ide låta henne dö i tiv, utan förlängt hennes martyrlif långt efter det hennes rol egentligen är utspelad, och låter henne uppgifwa andan sista akten, som det synes, endast för att förbittra fin syjter Blidas bröllopsglärje. Stycket saknar ide wäl anlagra tragiska partier, men man känner sig beswärad af en wiss sentimentalitet och sjuflighet, allteles främmande för vet äkta tragiska, och fom ide minst slagit ut i spräket. Ute förandet är, såsom alltid, förtjent af stort beröm. Men låtom oss wända wåra blickar till en annan dramatisk föreställning, fom nu uppföres för oåterkalleligen sista gången, och om wars rätta be