Helsingborgs-Posten – 27 mars 1866, sida 3

dersöre utan dröjsmål anledningen till er fruktan, alt just denne Patrik Hartson skuile vara er dotters man, uppmanade prosten, intagen af en försarlig aning. Nästan rädd för ljudet af sin egen stämma, framhviskade qvinnan några ord i piestens öra. -Ah! intet ögonblick att förlora, utbrast han och skyndade ut. ÅAf barmhertighet, låt mig följa er, bad qvinnan. Några minuter sednare stod prostens vagn utantor porten. Blixtarne upplyste horisonten, den ena äskknallen toljde tätt efter den andra och regnet toll i strömmar tiil marken. Stanela har hemma, m skall ej uthärda denna färd i detta förskräckliga vader, och jag lofvar alt föra er dotter med mig tlillbaka,-yttrade prosten i det han uppsteg i vagnen. -O nej, lemna mig ej, ty jag skall dö af ängest, innan ni äterkommer. -Nå väl, ske som ni vill, och prosten räckte qvinnan sin hand. Så mycnet hästarne förmådde springa baridet af. Blixtarne hade upphört under loppet af nagraminuter och ett ogenomtrangande mörker omgaf de åkande. Plotsligt syntes en ljus strimma mot den molndigra himlen och snart upplystes nejden af ett slammand eldsken. -la vi annu långt qvar? frågade den vid prostens sida darrande qvinnan. -vi aro snart vid målet. Ser ni lågorna der borta, det är inget tvifvel mer, det ar Aldala, som brinner. Mod, arma qvinna, hvad som än kommer att möta er, så glöm ej, att det är en