Helsingborgs-Posten – 22 mars 1866, sida 3

nu, och med förskräckelse slog kusken igen stalidörren och för mera säkerhets skull kröp han med tillslutna ögon upp på stallskullen och gömde sig i höet. Det var Jan Erik, som hade valt denna plats — hvarför, det visste han ej rätt sjelf, den stund han intog den; men nu, sedan ovädret utbrutit, nu sväfvade en bön på hans läppar, alt Gud med sin allmakts hand ville sända en åskvigg att krossa hans hjerta och sluta hans qvalatt han måtte få utandas sin sista suck i den älskade för honom förlorade Annas närhet. På knä vid Hartsons fötter, med ansiglet gömdt i sina händer, låg Anna skälfvande, vid hvarje åskknall, som skrällde öfver hennes hufvud. Stig upp och följ mig! skrek Hartson i tygellös vrede, stegrad genom det motstånd han rönte. Han hade hela dagen varit i en orolig sinnesstämning, och då han, för att skingra sin oro under brölloppet, druckit mer än vanligt, stegrades derigenom hans förtrytelse ännu mer Att Anna var rädd för åskan trodde han ej, nej, sådant var blott en förevändning, hon vill blott gäckas med honom, honom som för henne hade uppoffrat så mycket. Denna tanke gjorde honom ursinnig, och nu utfor han i förbannelser öfver en dårskap, hvilken han hela sitt lif foraktat, därskapen att vifta sig för kärlek. Med vilda eder förebrådde han sig den svaghet, som så uteslutande beherrskat honom, så alt han ej förmått att öfvervinna en känsla, hvilkens ringa värde han först under sjelfva vigseln insåg. Ja, med en oförklarlig rysning hade han uttalat det bindande ja-ordet oci vid välsignelsen och amen hade han tyckt, att en afgrund gapade vid hans