Helsingborgs-Posten – 20 mars 1866, sida 3

rikedomar och tager mig heldre en gång erfattig yngling, hvilken jag kan älska, förklarade Anna, i det en skär rodnid spret sig öfver hennes kinder vid yttrandet af de sista orden. Aha, äro vi der, tänkte modern, det kom jag icke ihåg. Nog mins jag, att de gerna sågo hvarandra, men de träffas ju så sällan numera, sedan han flyttade ur socknen Gud bevare henne väl, det vore just klokt att gifta ihop de der stackarne, som inte ha så mycket som en brädlapp att sitta på en gång. Hvad skulle det bli al Bara fattigdom och elände. Dessutom är det blott ett barnsligt tycke, som ingenting betyder, men jag måste dock hitta på någonting, som med ens kan göra slut på de der grillerna; jag gör väl ingenting ondt, om jag säger en liten osanning, då jag dermed kan befrämja Annas bäåsta. Ja, sade hon derföre efter en stunds estersinnande, så talar ungdomen, som ingenling erfarit, men når de sitta der sedan med en mängd hungriga barn omkring sig, då kommer ångern och eftertanken. Jag vill dock ej tala om dem, som ingen bättre lott står till buds, ty de hafva åtminstone icke att förebrå sig, att de kastade lyckan ifrån sig, men bäst vore det ändå om hvar och en betänkte sig, innan de springa åstad och gifta sig, då de ingenting hafva. Liksom jag hörde talas om ett par, som skall bli hjonelag i höst; hon skall icke vara äldre än du, men ha en riktigt galant tjenst, som den tokan nu har sagt upp för att hon skullegista sig med Jan Erick, du vet han, som tjente hos nämdemans i fjol. Jan Erick, stammade Anna och allt hvitare blefvo både kinder och läppar.