Helsingborgs-Posten – 20 mars 1866, sida 3

ningarne voro afkunnadle till högsta förvåning för hela socknens befolkning i allmänhet och för en och annan i synnerhet, af hvilka mången såg egna förhoppningar bosvikna, den ena för sin egen del, en annan för sina oförsörjda döttrar, och sådant väckte harm och afund mot henne, den oskyldiga orsaken dertill. Ånnu var hon sig sullkomligt lik, allljomt sina fosterföråldrars arbetsamma och lydiga dotter, till stor förtret för den oiålige fästmannen, som redar från den stund, han fick hennes ja, hade vela inackorderi henne i sin vän prestens familj; mer dertill kunde ingenting förmå Anna. Om ej j far oc: mor neken mig alt stalna i mitt barndomshem, hade hon gråtande förklarat, sö lemnar jag det ej förr än på min bröllopsdag, och dervid måste det få bero. Anna gick numera sällan utom stugans dörr ständigt hade hon något derinne att syssla, oc! på det ömmaste hade hon bönfallit hos modera att deana vid fästmannens besök på ingen förevändning skulle vika från hennes sida. Ge sis till tåls, patron, det blir väl bättre! tröstade Anders Ersson, då fästmannen knotade öfver Annas envishet och köld samt öfver de medhåll deruti, som hon af sosterlöräldrarne rönte. Bättre ja, det skall det väl bli, men mai kan förlora tålamodet många sånger innan dess F.nnes det något exempel, att en fästman blir så bemött som jag? Endast på vår första lysningsdag erhöll jag en tvungen kyss af iskalla lappar och sedan har hvarje bön om ett dylikt, sanning ganska anspråkslöst, ynnestbevis vari! fåfängt, och huru skall det kunna vara annorlunda, då jag icke förunnats ett ögonblicks en