Helsingborgs-Posten – 17 mars 1866, sida 3

förklarade Anna, så känner jag nog ändå, ati fastän jag icke rår derför, så är det ändock jag. som är orsaken til er llycka, jag, som icke har någon rätt till er godhet, som ni så lätt hade kunnat vara af med.-Tyst, Anna, du vet, att du är mig lika kär som någon al de andra, tröstade modren med ömhet och tryckte den nu högt gråtande flickan till sitt bröst. -Och taia icke om olycka, barn,förmanade hon, -ty ehuruväl det smärtar mig djupt att nödvas lemna det hem, der jag steg in som brud, der mina barn blifvit födda och der jag tillbringat tjugo år af min lesnad, så säger jag dock: ske Guds vilje. Han vet bäst hvad som tjenar oss till nytta: hvad vi nu anse som en stor inotsans, skola vi kanhända innan kort prisa som var största lycka. -Ratt så, mor, inföl! mannen. Glada och tacksamma i medgängen, tåliga och förlröstansfulla i motgången, så bör det vara. och då man icke har något att förebrå sig, så vår det väl an, ty icke kunde jas appollea heder och samvelslugn för slem vinnings skull, och då jag sade palron detti, blef han ond och i sin oråttvisa vrede sade han upp mig, och dervid tick det förblilva. Icke kunde jag tigga mig qvar och på sådant sätt gifva honom anledning alt fortfara med sina förföljelser, nu sedan nans symliga afsigter voro miz hekanta.-Båst blir det väl andå. att jag tar mig sjenst och kommer bort, så kunde ni konhinda få Stadna qvar, sade Anna eltertänasamt. fror att om ett par år härefter komma i samma elande för Greta. Nej, tack vackert, jag nude A nu herr patron, hvad han går for.menade Anders Ersson.