Helsingborgs-Posten – 17 mars 1866, sida 3

I Anders Erssons Sitnga suto föräldrar och barn omkring ett vållingfat och äto sin tarfliga frukost, innan hvar och en skulle ut på arbete för dagen. Det var intet muntert samtal. som vexlades mellan den fattiga familjens medlemmar, det märktes på det sorgsna allvar, som hvilade på de äldres ansigten, på de stora tårar, som banade sig väg öfver Annas kinder och på de snyftningar och klagorop. som gingo öfver barnens läppar. -Hvarföre skola vi flytta? -Hvari skola vi taga vägen? IIvarfor få vi icke vara qvar? frågade om hvarandra de båda yngsta. Herre Gud, så ledsamt, då få vi icke gå i skolan här längre, och magistern, som är så snäll emnt oss,klagade de båda nioåriga tvillingaröderna, under det den elivadrige Jaune och systern näst honom försökte trösta de mindre med löftet att de skuile gå upp till patron och bedja för dem allesamman. -Det skulle visst löna sig för er pysar der,inföll den fjorlonåriga Greta med fortrytelse. Om någon vore skyldig att gå till patron och krusa, så vore det väl ingen närmare är Skön Anna, kantänka, efter det just är för hennes skull, som vi hafva den här förargelsen.-Skäms du ingenting, Greta, afbröt modren. Tycker du inte att Anna har nog ändå, utan all du också skall komma och larga sten på börda. Hon stackars flicka är långt ifrån att hafva någon skuld i denna sak. sOch jag råder ingen alt säga ett ord åt Anna, ty den, som slikt vågar, har eti kok stryk att vänta af mig. tillade sadren. -Ack, kära far, hvilket j säger något eller ej,