hans ömhetsbevis, hans rika tillbud, men omojligt; den så länge hånade kärleken hade hämnat sig och i dubbelt malt tagit ut sin rätt. Vid femtio år älskade han för första gången med en styrka, för hvilken han bäfvade, utan förmåga att öfvervinna den. Nu hade han tagit ett beslut, dock ej utan mycken strid, ty det är ingen lätt sak att i en hast förkasta alia de åsigter, man under en hel lefnad hyllat; men kärieken kan åstadkomma underverk; dess makt hotar ingen ostraffadt. sJa! utropade liarlson och sprangz upp, -så måste det blifva. Jag kan ej lefva utan denna flicka; för att äga henne kunde jag uppoffra allt. O! jag har blifvit galen! Jag so.n anselt rikedom för jordens högsta lycka, jag finner mig nu arm, eländig bland alla mina ägodelar, och hvad äga de väl för värde då jag ej med allt milt guld kan köpa mig en enda kärleksblick, ej en kyss af henne, som jag älskar öfver allt annat. Ah! jag kunde vilja byta, blifva faltig. för alt få kalla henne min. Dock, fattig! hu nej! Lyckligtvis behöfver ej min kärlek besta detta prof. För hennes skull vill jag vara rik; när jag med henne får dela mina skatter, då, ja då först skola de äga något värde. Ah! ändtligen går solen upp, det är morgon. Suart, Anna, skall du ej längre neka mig din kärlek. Redan uppstiger rösen från den lilla skorstenen der borta; stackars min älskade, der sysslar du med sattigdomens tunga bestyr, utan aning om din förestående lycka!