Helsingborgs-Posten – 17 mars 1866, sida 3

Men, -der hafva vi honom, SAj, aj! Gu trösta skrek Johan. -Kära far, bad Greta. -Ilan slår oss allihop, bara han har stora käpp i hand, klagade de små. Tyst. då, och skrik inte, jag tror i arca förryckia. Han kan inte vräka ut oss genast helHerre min skapare! utbrast hustrun, nan kommer direkte hit. oss, hvad vill hin uu? svara honom inte, han blir så ond, se sin ler, jag har ju fullgjort mina dagsverken och skall väl stadna qvar till Michaelsmessan likvisst, tröstade fadren. -Jag kan icke vara inne, jag vill icke se den otäckingen. Och knappt hade patrons hand vidrört dörrlåset förrän Anna med ett hopp var ute genom det låga åt motsatt sida belögna fönstret. Skrämda och darrande omringade barnen modren, hvilken tillika med dem gerna hade följt Annas exempel om tiden medgisvit detta, så stor var hennes förskräckelse för den vredgade papaironen, och medrisvas måste, att äfven Ånders Ersson, så lugn han än visade sig, dock helst hade undvikit detta sammanträffande, men han var man och far, det var kans pligt att så mycket måjligt var värna och skydda de sina. Men huru stor blef ej deras förvåning, då patron ilartson efter ett vänligt vod morgon helt brådskande förklarade, att som han nu till rärkligt hade profval både Annas dygd och hennes föräldrars redbarket. så ansåg han profvet fulländadt och ti len var inne att belöna, och då han uppriktigt älskade Anna och ville göra allt, för all befrämja hennes lycka, kom han nu at, tillbjuda henne sill nanm. (Forts.)