Helsingborgs-Posten – 17 mars 1866, sida 2

nyttan, hade han ansett allt öfrigt som bisaker, och framför allt hade kärleken i hans tycke utgjort menniskans största dårskap. Han hade ej kunnat fatta, huru förnuftiga varelser så utan all beräkning, endast af kärlek, kunde förena sina öden och derigenom gå sfattigdom och besvar till möte. Nej, kärleken var endast ett tidsfördrif för dem, som hade godt om tid, så hade han tänkt under allt sitt sträfvande för alt uppnå ett oberoende lif. Nu hade han hunnit målet, nu skulle han hvila sig, nu hade han tid — och det var likasom kärleken endast hade väntat och beräknat detta tillälle för att hämna sig. På ett litet torp, Ullkörande egendomen, bodde en fattig torpare med hustru och åtta barn, hvaraf den äldsta, en flicka omkring nitton år, som på hela orten allmänt kallades Skön-Anna, och det var just denna flicka, som beröfsade den rike patronen på Aldala det lugn och den ro, som han der hade beräknat att få njuta. Han kunde ej förklara det djupa intryck, han erfor vid sitt första möte med den unga torparflickan. Det var troligen det oväntade att i denna torstiga drägt finna en qvinna utrustad med så många behag, som hade frapperat honom, men besynnerligt, han kunde ej slita sin tanke från denna bild. Sosvande och vakande drömde han blott om den sköna Anna, och han beslöt att han skulle äga henne. Han fann henne värd en liten uppoffring, ja voro hon snäll och medgörlig kunde hon till höstflyttningen få blifva antagen som hans huspiga, men han hade alldeles missräknat sig. Anna var uppfostrad i strång gudsfruktan och rena seder. Hon hade lärt sig anse hvarje uppsätlig öfverträdelse mot Guds bud som en stor