Helsingborgs-Posten – 15 mars 1866, sida 3

ideen, under läsningen af en roman i tidningen -passe Temps, under titteln Den afrättades son. ( denna roman omtalas ett mord på de! mest utförliga sätt, onh mördarn blir sedan en ansedd man. Det skulle vi också hafva blifvil, sade Serrean. Efter hans utsago hade de båda lika mycken del i gerningen, och isynnerhet bemödade de sig båda med samma ifver om att qväfva henne med snöret. Under forhöret inför rätta förekommo följande frågor och svar: Presidenten: Ni ville alltså mörda enkan Chabesiere? — Serrean: jag ville endast, att hon skulle förlora medvetandet; derför slog jag henne icke med något vapen. Pres.: En undersökning af hjernan har visat, att ni slagit med ett hårdt redskap. — Serre an: Om förlåtelse, jag slog endast med knuten näfve, ty min mening var endast att döfva henne. Pres.: Hvarför qväfde ni henne efteråt? — Serrean: Deriföre att hon skrek och man kunde höra hennes skrik. I dessa svar ligga allt hvad Serrean kunde anföra till sitt försvar. Bronillards påstående, att han ensamt passat på vid dörren, nekades af nägra vittnen, som sett honom gå från dörren längre in i boden. Den tillkallade läkaren, dr. Tardien, har också förklarat, att det måste hafva varit två om att utföra qväfningen, samt att slag med knytnäfven icke kan hafva gjort en sådan verkan på hjernan, som undersökningen utsade. Slaget måste nödvändigt hafva bibragts med ett redskap, som varit omveckladt medt ett kläde. Vittnena visste vidare, att berätta om hvad sörbrytarne företagit sig efter mordet. Sedan