Helsingborgs-Posten – 13 mars 1866, sida 3

i den del af hotellet, läns hvar; fönsterra ler i sex våningar ej ett ljus syates. varseblifvit, genom de täta och röda gardinerna i fru Perrins boudoir, det svaga skenet från hennes lampa. Hon satt ännu upo. Det öga, som kunnat tränga igenom de röda gardinerna, skulle hafva seit henne med tre eller fyra öppna bref framför sig, slukande dess innchall, derefter stiga upp, likasom för att lyssna vid dörren, samt gå fram och tillbaka under stor oro. Eaformigheten i allt detta, fortsatt under två eller tre timmar — ända till dess de östliga skyarne började blekna för den uppgående solen — skulle hafva drifvit hvilken betraktare utanför som helst på flykten. Men låt oss andock stadna qvar och iakllaga de sinnesrörelser som göra djupare fåror på det lugna och spöklikt bleka ansigtet, som tittar fram bakom gardinerna ut i det blåa morgonljuset. Fru Perrin tycktes liksom få nytt mod, då hon märkte att det började dagas, till att utföra det beslut hon synbarligen fattat under sitt nattvak. Hon gick tyst och försigtizt bort till en låda, tog der en nyckel, hvilken hon tryckte till sitt bröst, likasom en skatt som hon fruktade förlora, kröp sedermera bort till dörren, med ljuset i ena handen öppnade den mycket försigtigt, samt gled derefter genom salongen — bort till kontoret! Och mindre än en minut stod hon framför den öppna pulpeten der rullar af guld och buntar af banknoter lågo utbredda. Det fanns ej en droppa blod i hennes ans gte och då de snabba fingrarne flögo omkring bland skatterna sågo de köttlösa händerna ut såsom de tillhört ett skelett. Oupphörligt såg hon sig försigtigt omkring. Slutligen började hon att räkna pennin