Ctt aludt oc) tortttäat TULL OMM SESE MMASTA 17 naturen i Köpenhamns omgifningar äro te magne ter, fom hela sommaren igenom draga wåra lands män öfwer sundet. Den teremot fom will njut ven egentliga saisengens nöjen, den fom will hör tet västa i musitwäg, ren fom tyder om att bland fig i tet eleganta bwimlet på en Kunfinerelle Styventerfarneval i Casino, han begifwer fi helst till Köpenhamn i Mars eller förfta hälster af April. I lörrags t. er. war vet ide någo lätt sat för en fremling att besluta, huru han däf stulle anwända fin afton. Wir Kongens Nytort lopp för första gången på många Herrans i Halevys IJurinnan af stapelu, och tet sades, ati man uppbjurit allt för att åt venna intresfanta opera gifwa ett glänsande och wärdigt utförande. Jjvnnerhet hette det, att theaterdirektionen icke på mycket länge warit så frikostig i fräga om refor rationer och trägter fom mi. På Kasino hade man malet emellan ren italienska operan i den stora salonen och Mujsifföreningens konsert i den min dre, wid hwilken systrarne Nerura biträrde, entom anlända för tetta äntamäl. Wi destämre of emellertid för Jtalienarne. Dörrarne öppnades denna afton en timma tidigare än wanligt, för att lemna allmänheten tillfälle att beumtra detoratienerna i Kasinos storartate trappuppgång, ven äfwen i fin bwarvagådrägt imponerande Reraclacn. Föreningen Fremtiven, bestäende bufmwudfattianft af konstnärer och andra Stjönaanrer, hare föregåente vag haft fin karneval i Kasino, och i re prattfulla salarne bare samlats allt hwad Köpenhamn har fint och elegant. På italier ffa operan gaf man Rorma. Den nya primaronuan, signora Pasi, uppträcte denna afton för andra gången i hufwutrolen. Hon är en hög junonisk gestalt med storwulna primatonnelater, men utan ret fina behag, fom gjort signora Kate Meorensi till en förtlarad gunstling hos Köpenhamnarne. Hennes röst är wäl omfångsrik och i vet högre res gistret öfwen klangfull, men ven är icke jemn; i wissa tonlägen är ven något beslöjad, och här och rer sjunger hon till och met rent ut sagdt falskt, få primadonna hon är. Den fom hört fru Miceli i samma rol kan icke ett ögonblick twefa att tillerkänna henne ett obeftrivligt företväre framför itas lienstan. Hennes tefnifft fulländare sång synes ide kosta henne den ringaste ansträngning, men detta är deremot i ide ringa grad fallet med signora Pasi. Det wore emellertid orätt att frånkänna henne betydlig talang. Wid Köpenhamus inhemska fängscen fins nes, sedan fru Gerlach tragit sia tillbaka, ingen fom fan träda upp mot henne, och sannolikt bärs rörde en del af de anmärkta bristerna i hennes sång från en tillfällig invispofition. Signora Morensi har icke hunnit få långt på konstens bana som signora Pasi. Hennes röst är ännu mägtig of mycken utweckling, oh man fan gerna säga, att hennes nnwarande uppträdande ens daft båtar hwad hon en gång fan blifwa. Att emellertid en wacker konstnärlig framtid förestår henne, derpå twiflar ingen, som tijusats af detta ädla, stöna föredrag, denna fompatetiftt gripande altstämma. Hennes vramatiffa antag äro owanliga, och med enkla merel förmår hon åstadkomma lånat större effeft än primaronnan med fina storslagna gester. Adalgisas parti i Norma mar ide ett aj hennes bästa i musikaliskt afseene, men wäl ivras matistt. Det ligger för högt för hennes röst, och ehuru partiet war transponeradt, hare hon på flera ställen swårighet att komma ut mer vet; få t. er. i tredje akten i ven berömra: 7ESe, o Norma, se dessa fpära! J trion i andra aften gjorde vod hennes fång ett få gvipanre intryck, att hela far longen Iyfnare med äterhållen andedrägt, för att ide gå miste om några af desfa slöna toner, och till slutet brast lös en storm af appläder. — Siv noran, fom till börden lärer wara icke italienska utan amerikanska, har ett behagligt yttre, en jmärt och hög figur samt ett själjullt ansigte. J slutet af månaden lemnar hon sällstapet för att begifwa fig till London, ter hon erhållit engagement mir Coventgarrstbhbeatrens italienska opera. Den romersle prokonsulns rol utfördes as signor Andreffi. Figur, anletstrag och hällning gjerte henom härtill serteles egnad. Hwarje tum hos honom war en romersk ärling. Signor Andreffi har en omsorgsfullt utbiltad hög brösttenor, öfwer hwilken han har fullkomligt wälte. Aldrig hör man honom sjunga med full kraft, utom just i fås dana ögonblick, vå ven bögsta grad af lidelse skall uttryckas, men rå sler ret ocksäå mer få mycket större werkan. Hans sång är framför allt otterst ven. Sina störfta triumfer firar han i i partier, fom ligga högt, och Pollios parti, med hwilket retta icke är fallet, war derföre icke bland hans tacksammaste. Deremot att höra honom sjunga ten täcka arian ur Rigoletti Donna mohileär någonting få utmärkt i sitt flag, att Nöpens hamnarne gerna skulle wilja surra sitt bis i ret oäntliga, om ret gid an. Säkert är, att Andreffi, fom just är i blomman af sin ålder såsom sångare, lemnar herrar Jastran och Nyrop långt bakom fig, säwäl i sångrefurser fom oc, åtmine stone hwad ven förre beträffar, i tramatisk talang. D — L — — 2— 22 ? 0CK—