Helsingborgs-Posten – 13 mars 1866, sida 3

garne och uttaga några af dem. Olyckliga qvinna! Hon visste ej att två ÖZon stirrade på henne, att de voro fästa se vid hennes fingrar, med uttryck af den vildaste grymhet. Hon kunde ej anna, att då hon gick ifrån pulpeten emot salongsdörren, två iskalla händer skull läggas på hennes axel och hon tillsägas att göra reda för hvad hon stulit. Däraktiga quinna! huru skickligt lade hon ej tillsamman de penningar hon lemnadqvar i pulpeten, på samma sätt som hon förr gjort det — så alt allting såg lika ordentligt ut som när hon öppnade locket. I fullt förtroende tili sin förmåga att dölja detta lika lyckligt som de föregående brotten, stol hon en stund qvar och vek ihop de kringspridda banknoterna, samt inlade dem i ett bref, som hon tog upp ur sickan. Ögonen som undertiden stått stirrande på henne, mötte i detta ögonblick hennes. Händerna som knnlits under strid med undertryckt vrede föllo tungt på hennes skuldra, och hennes make så att säga skällde fram sin anklagelse mot henne, mera likt en galen hund än en menniska. Hon föll qvidande till golfvet, under det herr Perrin. i mån efter det orden flögo fram mellan hans läppar, återvann sin sjelfbeherskning, este att hafva utöst all sin vrede. Det var hon, som stulit hans penningar; hon som varit nog djer att låta Ådolt föras i fängelse; hon som sosvil belt lugn, under det den unge mannen arbetade i fångkläder; hon som hållit sina utnötta moralpredikningar öfver hans fall; hon som åsett hans lidande, utan att röras, samt till och med villnat emot honom. Då dessa och dylika sasaväckande uttryck närmade sig till sitt sjat, smög sig Julie intill sin vanmäktiga moders sida. Under det herr Perrin, som med hastiga steg mätte 060066 Occ1c1 k — — —