Helsingborgs-Posten – 13 mars 1866, sida 2

UHerrj Perrin talade om Adolfs dom såsom en helsosam lexa, som han, fast på bekostnad af sitt eget ömma hjerta, gifvit de unge männen i Paris. Det var i högsta grad nödvändigt, att biträden, till hvilka man satte så stort förtroende, hade ett sådant exempel för ögonen. Det låg visserligen grufligt mycket emot hans natur, att försöijja, men både han och fru Perrin kände sitt moraliska ansvar, och att hafva låtit tjufven unds!ippa, skulle varit vädligt för hela trakten. Herr Perrin kunde äfven skryta af att alltid ha varit en miid och god principal, hvars hjerta blödde, då han fann sis nöksakad att sätta sin bokhållare inom lås och bom och hans inre sönderslets då han förde honom inför rätta. Detta och dylikt debatterades på de många kafkerna i närheten af börsen, under det aktiemäklaren satt och smuttade på sin absinth tillsammans med sina kamrater. Efter tre eller fyra månaders vistelse på landet återvände fru Perrin och Julie till staden. Julie var nära att brista ut i tårar, då hon kom in i det gamla familjkontoret och icke såg någon vid Adolfs pulpet. Hans arbetsrock hängde fortfarande såsom vanligt i ett hörn. Hennes fader kysste henne på pannan och modren på båda kinderna sedan de inkommit i salongen, derefter bad han dem gå sin väg, ty han hade affärer att uppgöra med den bleke unge mannen, som satt i soffan. Julies hjerta var isadt, allting tycktes henne så hårdt och kallt, sjelfva luften tycktes henne, tillochmed på Juli aftonen. sakna sin vanliga lifgifvande värme. Huru kunde blommorna i hennes fönster bibehålla sin fägring så länge som ett helt dygn som de nu gjorde. Fru Perrin