Helsingborgs-Posten – 8 mars 1866, sida 3

ten redan alla. att jag nu menar bildninzens och de urges varme, ga ale vän, baron Gyllenkrovk, Stadens. universitetels, Akidemiska Föreningens och så mån ra, många andras, både inrältnin rars och enskildes, välgörare. Hvad är det nu, som gjort desse män värdige alt minnas af ett stort, treenigt folk? Det är icke bloit de rika snillets och hjertits gåfvor, de undfått i fölelsen. Det är fast heldre det, att de icke hafva ovärdigt bortslösat försynens rika faddergäfvor — att de varit och förblifvit det, till hvilket de ämnades af begynnelsen. Sa oce vi, för vår ringa del, förblifva trogna den uppgift, vi fått : i försynen. Vi vilja icke förspilla vår egendom: vi vilja först och sist, af allo kraft, vara dot, som vi äro. Men orda vi icke nu i såvitsko, när vi här, en klen och i verllens ögon ebemedlad hop. tala om vår krafe och vår ezendom? Hvar äro våra besittningar? hvar vår styrka. Krafterna äro mångahanda: den enes styrka är icke ens med den andres. Simson hade, enligt Domarcboken, sin styrka i håret. Det är vanligare nu för tiden, att menniskorna äxa sin styrka i en efterpladdrande tunga eller utiljudrika lungor. Men vår styrka består, efter all hvad jag kan se, endast och allenast i att tänka. Och i andens rike äro vi besutne. Der stå våra hemman. Der ligga oändliga fält, som det tillhör oss att odla. Til! tankens arbete äro vi kallade af natur, af uppfostran, af hela vårt framsarna lif. Vi vilja ock för all framtid blifva denna kallelse trogna. Svika vi i detta arbete, äro vi förlorade. Då hafva vi förlorat väg och mål, framtid och evighet, oss sjelfva oeh allt. Men vårt samvete