Fredrika Bremer. J engelska bladet Art. Journal förekommer med tenna öfwerskrift följande anektot om den utmärkta författarinnan; mrs C. S. Hall har satt sitt namn undar anaktoten, som lyrer på följande sätt: Fredrifa Bremer längtade af hela sin själ att fä se drottningen — ty hon wisste hur innerligt hon war älskad af fina unvers säter. Wi foro terför tidigt uten dag afsigt att möta hennes majeftät, när hon lemnade slottet och anträdte fin morgonpromenad. Wi höllo med wårt åfton få nära ftora porten, fom med det pad: sande war förenligt, snart fom hon åfandre i den wälbefanta phaötonen och wid hennes sida fatt den, hwars bortgång blef en få forglig förlust för millioner. Mell Bremer war idel qwicksilfwer. Jag kunde ej hålla henne qwar wid sitsen; Hon mille nödwändigt luta fig ut genom wagusfönstret och helsa; och på vet wiset ädrog fig ten lilla qwinnan, fom war helt obetyrlig till sitt yttre — drottningen hade ingen aning om hwem det war, som egnade henne denna ifriga, fastän kanske någon efters hängsna hyllning — uppmärksamhet af hennes mar jestät, fom nickare och log mera nådigt än manligt och äfwen wände hufwudet litet ät sidan för att fe på den entusiasmerade damen. Hastigt flög dörren till wår brongham upp och det war med swårighet jag hindrare min wäninna att falla ut; men med hennes favoritparaply — en wördnadswärd följer slagare i många länder och som förr i tiden warit röd till färgen — war jag ej så lycklig. Den rullade ned på marken; drottningens snabba öga får faran och rädvrningen och hennes majestät såg ocksä paraplyn. Den fungliga wagnen stannade ett ögonblick, prinsen sade något eller kanske blott gjorde ett tecken åt en lakej, som sprang tillbaka och tog upp paraplyn och lemnade ten till min förwirrade wäninna. Det är omöjligt att leskrifwa hennes före tjusning — hon bofftafligen gret af glädje; artigbeten war få utmärkt, så huldrikt wisad.