för ingen samtida, svensk skald. Hans språk var den renaste svenska, och derjemse en sådan, som framför all annan svenska har rätt att uppträda i poesien: formfuiländad, till hvarje stafvelse rigtigt afvägd på metrikens guldvigt. samt fulltonigt klingande. Han har kraftigare, än någon svensk skald före honom. häfdat den sanningen, att vårt språk kräfver en klangfull vers. Det är icke derföre nödvän ligt att uppsöka de på rim rikaste versmåtten och att afstöpa dessa metriska klangsigurer. som kallas canzoner, sonetter, ottaver m. m. Ålalmström, som sjelf, åtminstone i poemet Campania feliv. försökt den åttaradiga stanzen, förklarade sig på det bestämdaste deremot. ett det kan lyckas har väl Malmström och ännu mer hans efterträdare i Svenska Akademien, Karl Kullberg, visat oss. Men i de flesta fall är detta att på vårt väljudande språk såtta en tvångströja, i hvilken det, såsom Malmström anmärker, visst icke låter väl, utan jemrar sig och skriker. Klang är förenligt äfven med orimmad vers, såsom vi kunnat lära af de dikter, Malmström skrifver på antika versmålt: hans Anzelika, hans Helsningssång till Selln framte icke blott poetiska skönheter: de visa äfven, huru härligt svensk blankvers kan ljada. Och i den svenska dikikonsten gäller det icke blott att hafva tanken och ordformerna utan ock ljudformerna i sin makt. Ty lika löjligt som det är, när verser, blott på grund af sin klang, göra anspråk på att vara poesi, lika ömkligt är det, när svensk vers icke klingar, som den ädlaste svenska malm. Det går, t. ex. ännu an att på så kallad högtyska skrifva verser, som icke äro gjorda att uppläsas — verser, hvilka äro hardt nära ohandterliga för