talarganerna eller läta som bordandarnes klappspråk. Men det går icke an att göra samma försök med svenskan, som i detta afseende äger tycke med italienskan. Klang, i ordets bästa bemärkelse, är oskiljaktig från svensk poesi. Derför är hvarje orimmad svensk dikt, som icke danat sig under en stor språkkonstnärs hand, mer eller mindre misslyckad; ty medelmåttan förmår icke att gifva detta slags vers den klang, han tarfvar, för att vara svensk. Derför kan en episk dikt på hexameter, så framt han icke är skrifven af en ny Malmström, icke bli för oss en nationaldikt. Ära derföre åt denne tänkare, som icke blott var uppfsylld af det skönas ideer, utan ock förstod att gifva tjusan le former åt det sköna, han i andanom sett! Ara åt dens mans minne, som så väl uppfyllt vår poesis fordran på välljud! Ara åt den goda smakens riddare — åt honom, som med så stort mästerskap visste att handtera detta starka och böjliga och klingande redskap för vår tankeverksamhet, hvilket vi med rättvis stolthet och svärmande kärlek kalla vid det dyra namnet modersmål. Det är en egen företeelse, att det svenska namn, som näst Carl den Tolftes gått längst i verlden, är en qvinnas, Fredrika Bremers. Men hon var, också hon i sin mån, ett godt orof på vårt svenska gry. Hon var, val icke för alla i den bestämmelse hon särskildt fått, men dock för alla uti hela sitt skaplynne ett mönster af en svensk qvinna. Kosmopolitisk författarinna som hon var, ägde dock hennes skrifiställareverksamhet, liksom alla hennes tankar, sin medelpunkt i hemmet och familjen, och erkände sitt ursprung från samma krets — all