Helsingborgs-Posten – 6 mars 1866, sida 3

vid hans mun (pendebamus ab ore loquenlis) — vi voro så oförnöjda — och sjelf hade han förvant oss — alt vi icke så högt uppskattade den, hvars snilleglöd satte allt omkring oss i en magisk belysning, som den, hvars djupa lifserfarenhet kunde slå gnistor ur vår egen själ. Derför satte vi ojemförligt större värde på Thomander som predikant, än på Thomender som talare. Just derför, att han var så stor talare, var han en oförliknelig predikant. Man känner dock honom icke i sistnämda hänseende, om man blott läst honom. Hvad han författat är blott utkast och studier, hvilka han nästan aldrig predikat, eller, om han det gjort, för tillsället helt och hållet omsmalt i det muntliga föredragets glöd. Thomanders tal från predikstolen kom aldrig så till oss, som i dessa tryckta predikningar: beräknande, sinslipadt och duggande. Det föll som ett störtregn öfver de själar, som törstade efter Guds ord. Hans åhörare märkte nog, det icke var homiletiken, utan ett honom och dem gemensamt andligt behof, som ledde gängen af hans föredrag. De märkte, att han icke talade såsom de phariseer och skrifllärde, utan i kraft af hvad han kände och hade genomlefvat. Och han kände, mer än de fleste, det underbara skaparens verk, som kallas menniskohjerta, i hvilket, lika som i magneten, sammankopplats krafter, de der oförsoaligt sträfva åt motsatta verldar. Och han kände det ord, som ensamt har makt all mellan dessa krafter stifta endrägt. Thomanders djupaste lärdom hade sin rot i denna enfaldiga barnalära, som — man säge hvad man säga vill — förblir klaven till himmelens ech jordens systemer. Häfstängen för hans verk