Helsingborgs-Posten – 6 mars 1866, sida 3

samhet, både som predikant och talare, är att söka i detta -en ea nodvändiga. Det uppbar hans hela menniska; och föll han någongång. lyfte det honom åter. Den blick, som han så oforryckt vände mot det enda, som är allt, sörekom oss halva i sig ell visst något af mystisk hänförelse: och man bör icke förgäta, att Thomander var ganska förtrogen med den mystiska litteraturen och att ett af hans första arbeten var att till vårt språk öfverilytta en mystisk skrift. Han stirrade på denna enda punkt, så att det stundom gick honom liksom Sans, när denne varit bländad: med öppnade ögon såg han intet; till hvilket bibelställe mäster Eckhart har sogat förklaringen: dö er got sach, dö sach er allin dine als ein niht (då han sår Gud, så såg han all ting som intet). Densamme, som såg allt så lefvande och kunde framställa alll så åskådligt för sin omgilning, han föreföll stundorh. i sin mot evigheten rigtade Seconi sight.som om han ingenting såg. Detta lifvet samt med alla dess vigtigaste förhållanden och angelägenheter, var honom då ett intet eller — hvad utan tvifvel var mindre välbetänkt af honom — endast något alt skämta öfver. Det var vid dylika tillfällen mängden knappt trodde sina öron och törvånades öfver elt så oerhördt sjelfsvåld. Mången förargades och gick bort smädande Tho: mander såsom oförbätterligt lättsinnig. Han sjelf hade troligtvis ingen annan känsla af hvad som skelt, än att han hade välgrundad rätt att vara glad, och att han för tillfället låtit sin glädlje åder. Han tänkte nog icke synnerligen på hela saken, som från början till slut varit honom el intet. (Forts.)