Helsingborgs-Posten – 3 mars 1866, sida 2

Den wak, uppkommen genom en från sjöbotten uppe springande fälla, i hwilken mannen unver morgontuntlet gick ned, war belägen cirka 3 famnar från stranden. Några hundra alnar från detta ställe satt under titen en man i fin kolbod och tillredre sin frukost, helt likgiltigt hörande de förtwiflans utrop från den med dören kämpande, hwilten under natt-tyjtnaden hörtes wida omkring nejden, och äfwen nådde fram till en annan tolare, fom befann sig längst bort mid ändan af ven ftora sjön. Denne, som ej hörde hwarifrån ropet fom, trodre att nås gon fara war ä färde wid den nämnde hwilan, bes gaf sig genast i wäg genom skogen och hörde vers under de fortsatta nödropen, hwilka tyjtnade just som ban fom framåt fräller, der han ide fann når gon ute mid milan, hwarföre han fyrang till folboden, der han fann ten andre sittande i allsköns ro framför fin spis. Har du ropat? — Neej. — ÖHar du hört några nödrop? — Jaa! Det har: ropat länge ned åt sjön! — Har vu inte warit ute? — MNeei! Jag kun int gå från pärgryta fom stod på eCu! Så är händelsen berättad af mannen, som från den aflägsna milan kom till stället.