Helsingborgs-Posten – 3 mars 1866, sida 2

Hwarjchanda. Mod. J Aftondladet för i Ousdags läses följande berättelse: KL. I i vag på morgonen upp stod mid Munkbron mycken rörelse utom den mid denna tid på nämnde plats wanliga. En hund jom promenerade på den swaga isen midt emellan Skinnarwitslantet och Rerra Munsbron, sägs hastigt förswinna — han hade fallit ned i en genom ftrömsättningen bildad mat. Alla ropade, att hunden borde räddas, men ingen wille wåga sig ut på isen. Slutligen efter en lång wäntan fick man je en karl, förserd med en lång stäng, tomma gående på isen, försigtigt pröfwande dess bärighet. Den stackars bunden arbetare emellertid af alla krafter att komma upp, man säg då och då hans hufwud, men oupps hörligt plumsade han ned igen. Ju närmare fare len fom waten, desto farligare blef hans beligens het och slutligen måste han lägga fig framstupa öfwer stängen och på detta sätt krafsa fig fram till öppningen i isen. Hunden började arbeta allt ifrigare wid åsynen af den fig småningom närmande hjelparan och man började frukta att han ej skulle orka hälla jig uppe längre, ty 20 minnter hade för slutit sedan han föll i wattnet. Efter att på bästa jätt ha lämpat ftången fom karlen, alltjemt krypande, fram till stället, fattade djuret om naden och drog upp det. Men vå uppftod en ny swårighet: hunden war af ansträngningen få uttröttad, att han ej kunde stå. Den raska karlen tog nu hunden — det war en temligen stor, af doggrace, under armen och fafmwader fig få godt han tunde framåt ett stycke, men hastigt reste han fig upp, släppte stängen och med djuret i fin famn kom han lyckligt i land wid Muntbron, der han aj de talrika äskårarne helsades för sin behjertade handling. — Såsom en motsats till förestäende berättelse och till bewis på hur långt försofface menniskors litnöjdhet tan gå, när nödrop gifw tillkänna att fara är ä färde, anför Dalpilen följande, fom tilldrog sigf då en man nyligen drunknare i sjön Logärden.