Helsingborgs-Posten – 27 februari 1866, sida 3

jag icke bli så hårdhjertad som än farfar. Till slut tycker du väl det hade varit bra, om röfrarne, från hvilka Allan Glencairn räddade oss, hade slavit mamma pen mig ihjel; ti om du bara hade mig det ringaste kär, så lät du mig icke be dig så länge sörgälves.. Konungen lät sitt öga hvila nå gossen, och hans min blef I vid hvarje blick vänligare. Derpå såg han på de båda knäböjande flickorna, och deras bleka, af tårar öfverströmmade kinder gjorde ett tydligt intryck på honom. lvad man gör för elt väsen af de båda unga lairderna!mumlade han slutligen halft leende. Der min son Cumberland, som med all makt yrkar på alt jag skail läta utofva dödsstraffet på dem, och hår tvertom konungen af Frankrike, som besvär mig att benåda de båda ynglingarne, just som de voro högvigtiga personer och rikets baroner. Och nu kommer dertill min sonson, den blifvande konungen af England, och tränger på milt hjerta, så att jag ni ästan är iy ungen alt gifva efter! Nöt, pojke, ropade han nu högt, stig blott upp, du vet ju, att jag ingenling kan neka dig.) Med ett jubelskri sprang den unge prinsen upp och hängde sig vid halsen på sin farfader, betäckande honom med kyssar. J detta ögonblick hörde man en häftig och befallande stämma i förmaket, för hvilken prinsessan af Wales bleknade, och som äfven på konungen gjorde ett synbart intryck. Jag säger er, ropade rösten utanföre i befallande ton, jag vill och måste på ögonblicket tala med Hans Majestät. Anmäl mig således på häcken-llersigen af Cumberland, hviskade konungen, i det han nästan omildt ställlle gosssen på golfvet, och med ens försvann allt leende från hans ansigte. Det var verkligen hertigen af Cumberland: men för alt förklara hans plötsliga uppträdande, måste vi gå tillbaka omkring en timma i tiden. Så snart den vagn, som hade fört Constance och Alice till prinsessan af Wales, var återkommen.