J en korrespondans från Norge till Dagl. Atle handa läses: Emellan den bekante skandinaven G. A. K. och en anonym, fom allmänt antages mara ten talents fulle författaren af EStiszzser från Lofoten och Eos (Ber, har en mydet interessant strid om Nordens förbintelfe uppstått. Jag skall derur anföra föl jante korta utdrag, fom ega allmänt interesse, emedan te wisa stämningen här i landet med af: seende på Swerige: (Ni frågar, om jag ide, upp: rittigt sagtt, är Sweoman. Jo hr G. A. K., jag hyfer werlligen ven tron, att mi böra älsta ten broder, fom mi hafwa, och icke börja wärt skandinaviska wärf med att hata henem och älska den broder, som wi wänta att fä. Men hwad är från wår sira gjordt för att göra of bekanta med wår swenska granne? Alldeles intet. Ända till i fjol war det få, att om man wille skicka en bok till Stockholm, mäste den gå öfwer Köpenhamn. J wåra botlidor finnas inga swenska böcker att få, utom måhända några historiska och strängt wetenskapliga werk. J måra tidningar och tids strifter anmäles aldrig någon swensk bok, oh jag fon ide påminna mig, att jag nägonstädes i wåra jamiljer fett andra swenska böcker än Bellmans sånger, Tegnårs och Runebergs arbeten och några råliga danska öfwersättningar af swenska romaner. Samtidigt wisa de swenska tidningarna mår litte: ratur mycken uppmärksamhet och anmäla alla skrifter, fom äro af något wärre, och wåra författare stola sannolikt der winna en stor marknad, ni man en gång får en lag, fom bindrar tessa röj wareartade öfwersättningar. Wi hafwa fannerlis gen stora förpligtelser att uppfylla i denna vift: ning, och jag tror, att wi sjelswe endast skulle winna på att uppfyklla dem. Ty wäl funna m säga, att wi stå danskarne mycket nära, men jag tror i sanning, att om mi lära bättre känna fen: sien, ffola wi finna mänga karaktersdrag, som skole tilltala of, och större öfwerensstämmelse i hela må riktning än hos sjelfwa wår danske broder. Ur Afton bladets weckokrönika anföra wi: Här föreligger oss ett bref frän Paris, hwar ii —