Helsingborgs-Posten – 22 februari 1866, sida 3

sjöng ptano, bemärkte man redan en nyans af styrka, tonen swällde betydligt ut, effelten war Atis wen; han begagnate fis envaft af retta piano för alla cantabla och uttrycksfullare satjer. Hau Åftars kom härmed wita större effekt, än många sängare med uppdjutande af alla teras röstmedel. Men war bet fråga om starka, exalterade känstor, stora passioner. med ett ord att frambringa jtora dras matiska efferter, då anwänte han endast den naturliga styrtan i fin röst, och tog ej, såjom I sång irne nu för titen tywärr få ofta göra, fin tillfivit till strik. Rubini war säler på makten sitt sörce emedan ret war naturligt, sannt och ej fö ladt; ban war wiss om att funna lonserver röst, alldenstund han utwecklat sin uåturliga I ning genom ett förnuftigt stutium. En for af rösten är ett tecken till densammas swan e afmattnin3; den får aldrig blifwa en pri icip, ty detta medför ofelbart en snar förstörelse af rösten. Röstens werkiiga storka beftär i jörmågan att mo dulera beg tang efter behag och med en llar och vibrerar nde timbre från pianissimo till forte, och så att den yttersta graden af ten vobkala styrkan är röstens naturliga krajt, fom är ej återkommer genom något fortissimo, genom forcerande och öfwerdrift. Rossini har nyligen på en so ivee hos så lätit föredragas ett nytt sängstycke af egen kompof fom skall wara oförlikneligt wackert. Följden af att gå med hele i Londoa. En lindge man i nämnte stad stitdrar på följande sitt ert äre wentyr, för hwiltet en annan höenst rer marit ute satt: IWWännen F., jom bare arragit fia en drig förkylning, bare, för att balla sia riktiat marna en dag iklädt sig en dtta swensk pels af swå: kaliber, med hwilken han begaf sig ut i stacen. kan binta er lontonarnes uppftänvelfe, då re fingo se ten ver figuren på gatan. De äro nemiigen befanta jör sin utomordentliga nyfifeuhet och mot wilja för alla fråmmamre jeder och bruk. J ett nu bare han hela Js lington 3 gatnörssitnina bafefter fia, fom om ret warit en arms, ikrikande och hojtanre. Till våga vå allt går han in i en ute omortentligt wäl upplyft tenditeributik för att töpa nägra farameller för hostan. Wäggarne bejtode af spegelglas, och pelsen refletterades ailtjå från alla sicor. J ett nu war boten full af fork, fom gar pare på honom — och gatan seran — ten mar nära neg allteles spärrad. Utkommen mottogs wår wän af pörelus lifliga hurrarop, och med möra klarerate potisen wägen för henom. Hav siprte raft bem hwarest han nära nog strämt pigan jom öppnate gaturörren. Hon skandade af värsta, allt hwad benen tunre bära, med i tällarwäningen. Some tommen, började hon smägräla på mig, sägande: Onar fan herrn säna, att man ej blir objerserar på Londons gator ? Han tuycktes ide wilja förstå att en pels är ett riktigt mirakel här.