Helsingborgs-Posten – 22 februari 1866, sida 3

Hwarjehanda. Märkwärdiga valkanista fenomener bafwa, enlint bref från Athen, jöretommit wid ön Santorin. J ven lilla ön Rea Kameni, fom för emtrina 160 år seran upprök ur hafwet, uppstod den 30:de Jas naari ett toft larm, hwilket vagen terpå blef så starltt, att man trorte sig höra en kanonad. På ret ställe, fom kallas pultanen, war hafwet i hit tig swallning, och hwita ängor, som luktade af jswafwelröf, uppjtego. Mot aftonen börjate ön att siunta få smäningom. Den I Februari frambröto wid wejtra sitan af bugten, ter stepven ligga för antar, lägor till on längd af 4 till 5 meter. Den sytwestliga delen af on, sem littills alltid warit torr och ofruttbar, har remnat och innehåller nu tvenne find sötwattensdammar, fom äro i stänrig tillwext, emedan wattnet i vem hwar fjerde timma stiger fem centimeter. Hafwet omkring ön färgar tes rödt och erhöll en bitter smak. Öns yta bar redan sjunkit en half meter och alla på densamma uppförda byggnader, som om sommaren bebos af badgäster, hafwa instörtat. Musik. Den i Paris allmänt wärderade finge läraren Panofka har utgifwit en strifte öfwer fånge konften, fom röner ftort erkäunande. Den bar till titel: Alunuuna betrattelse r öfwer rösten och fånge tonsten. Nåd till i sängare, hw Utas röst ir anavis pen, med sextio fångsfulngar. J tenna steijt företommer under öfwerskriften Owart består en ingrösts werkliga fryrfr? följande interessanta sot: Man bellagar fis, och retta med rätta, öfwer sängarnes omättliga kraftanjträngningar; man förebrår dem med samma rätt, att de söka ejffetter genom skrik, genom tjut, med ett ord genom öfweransträngning of sina röstmedel. Men ven, font låter en fåran öfweranssträngning komma fig till last, tänner ej sinn egna medel och obekantskapen med hwad pan eger medförer för henom förs luften af hwad han egt; men den, fom finner jin förmåga, förstår att med förftånd utbilda sin röst och att bewara ten. Man fan antaga tre grader af rösier och desja tre grater af vokal styrta representeras af trenne sänan. från en nära lige gante period, nemligen Lablache, Tamburini och Rubini. Den försinämmdes röst war särteles stark, den andres mindre och ven trevjes långt mindre. Detta oaktadt lyste dessa redne stora konstnärer många är brewid hvarandra, utan att göra hwarandra något mehn hwarlen i föredrag af sololeller ensembler. Nubinis, i förhällande till de båda ans dra, widu swagare röst kommer med anlerning af ren här bebandlade frågan synnerligaft i betraktande. Denne förträfflige sängares röst war misjerligen särdeles swag i jemjörel se med Lablaches icke desto mindre uppwäckte ren en allmän förtjusning och eleftriferate just i sadana momenter, der konjtnären hade att uttrycka re starkaste passioner, re mest energiska förnimmelser. Och tessa effekter ernåtte han endast genom fin röst, tv han mar en blott mevelmåttig skådespelare. Men Rubini förs stop att regelmässiat omvända fin vokala begäfning: ban förstor att siunga pianissimo, och detta tock jå, att man på de största theatrar San Carlo i Reapel, la Scala i Milano och Drurylane i London kunde tydligt höra honom. När han derefter ——————————ä—2ss—2—ä—ä4 ——— ———77—7—22527——77—7 iinn —