dagar förhälla sig helt lugnt, till Sacksarne äro borta. Mod, mod! Allt skall nog ännu blifva godt! Så talande tog hon ljuset, öppnade dörren och gick till stora köket, som delann sig i en helt annan flygg l. Fiera gånger blef hon ståen le för att lyssna, men allt var som utdödt, och hon hörde intet annat än sitt eget hjertas bultningar! Kommen i köket förs g hon sig med kall mat och log tillika ett par flaskor, hvilka hon lät glida ned i de vita fickorna på sin klädning. Derpå gick hon vidare, men icke samma väg, hvilken hon hade kommit, utan åt det stora galleriet, vid hvars ända hennes aflidne makes sängkammare låg, och hvem som hade sett henne så, huru hon nästan ljudlöst gled hän, skuile säkerligen hafva hållit henne för slottets spökande stamfru! Men ingen såg henne, ty hela befolkningen låg i djup sömn ! Hon öppnade dörren till sängkammaren och tillfälligtvis lyste hon rundt omkring med ljuset. Allt stod icke i samma ordning som förut, och ibland annat syntes henne förhängena till den stora sänghimlen hafva blistii berörda af främmande händer. Till och med härinne ser man spår af deras bödelsvisitation, mumlade hon vred, men7, tillade hon efter en stund, Zingenting hafva de dock funnit!Med fast gång gick hon till bönaltaret i andra fönsternischen, drog derpå ett glänsande trehörnigt stål ur barmen och tryckte in det i fördjupningen i knappen, som var synlig på den helige Duncans hufvud. Hon vred sju gånger åt höber , och omedelbart sköt fyllningen ur hvartannat, så att den hemliga ingången trädde i dagen. Redan sträckte hon ut handen, för att på högra väggen känna efter spikhufvudet, på hvilket man måste trycka, för att bryggan skulle skjuta fram öfver afgrunden, då hon plötsligt förnam sakta steg och kände sig, innan hon ens fick tid att se sig om, gripen bakifrån och med all makt kastad åt sidan. xVunnet spel! jublade en af sinnesrörelse ännu hesare röst, hvaraf blotta ljudet fyllde den gamla ladyn med fasa.