Helsingborgs-Posten – 20 februari 1866, sida 2

Återstår ännu en skål, den bästa. Drick den broder, och ditt glas omhvälf! Den är för den delen af vår nästa, Som man älskar mera än sig sjelf. Säkert torde alla häraf finna, Att den skålen gäller Nordens qvinna, Hvad på jorden mest vi hålla kärt. Qvinnan skall som hittills alltid vara Våra tankars ljufva föremål: Derför skall studenten ock fortfara Att med glädje dricka hennes skål. Kanske kommer dock den tid, då qvinnor Bli studenter, blifva doktorinnor Dricka i sin tur en skål för oss. Tidens ande! Hvad du rastlöst ilar! Ho kan hejda dig uti ditt lopp? Alla ojemnheter du bortfilar, Bergen sänkas, dalar lyftas opp. Men om äfven qvinnan du neddrager Från sin höga ståndpunkt, ej jag tager Dig ett ögonblick uti försvar. Skola Sverges qvinnor bli studenter, Föra samma lefnadssätt som vi, Plugga in Mathesens Fundamenter, Grekiska, latin, philosophi, Börja att med oss stipendier söka, Dricka punsch och holländsk knaster röka? O! hvar blifver qvinligheten då? Vill man icke längre då besinna Hvad man alltid insett klart förut, Att en skillnad mellan man och qvinna Fins, som ej så lätt kan plånas ut. Hvarje tid har mer än väl besannat, Qvinnan är ej man, men något annat. Hvad hon är, man dock ej riktigt vet. Några sagt: en engel är hvar qvinna; Andra påstå, att hon skapad blef, Hur besynnerligt man det må finna, Utaf ett af mannens sidoref. Midt för hjertat tör det refvet sutit, Ty Cupido seen den dagen skjutit Just uti den öppningen sin pil. När som känslan hos en yngling vaknar, Straxt förnimmer han en känbar brist. Något är det, något som han saknar Liksom af sig sjelf en del han mist. Om han då sitt refben får tillbaka Under formen af en älskvärd maka, Då blir bristen fylld och mannen hel. Ack! hvad vore verlden utan qvinna? Odsligt blefve sjelfva Eden då. Tråkigt hade säkert Adam, innan Han såg Eva vid sin sida stå. Ja, hvartenda ömhetsprof vi minnas, Var det icke alltid just en qvinnas Kärlek, som vi tacka må derför? När vårt öga tändes först för dagen, Mot hvems öga slogs väl blicken opp, Läste den ej i de milda dragen Modrens ömhet för sitt framtidshopp? Och var gossen gled, och var han dyster, Var det icke jemt en huldrik syster, Som i fröjd och smärta då tog del? Ifrån systern tanken flyr så gerna Till en annan mö, jag vet väl hvem, Till en rosenkindad, blåögd tärna, Som vi drömma i vår framtids hem. Alla goda ting ju äro trenne Skål för mor och syster, skål för henne Skål för qvinnan i vår Nord! Hurrah! C. o. Bibl. Amanuensen Elof Tegner föreslog derefter skälen för Akad. Föreningens gynnare och wänner, särskilt erinrande om de frikostiga gåfwor af Stipendier, fom under det förflutna år ret kommit föreningen till godo.