Helsingborgs-Posten – 20 februari 1866, sida 2

Docenten Swahn föreslog stälen för de norsdiska universiteterna. Tal. fäste uppmärksamheten wid ett slags poesi, fom ide finnes upptaget i någon sonstlära: bet är den gamles, när han förtäljer om fin ungdom och fitt hem. Alsdrig flörar dock inspirationens ström ur en rikare åder, än när dviften börjar med de wälbekanta orden : ven tid jag war ftuvent. Den tiden mar också en märkelig tiv, om wi få taga allt efter orten: vet war en iliad i smått, ver inz gen tetalj jatnares, och berättaren är dess Homes rus. Hand blick förmår mähända ej att skönja den sol. som lyser öfwer ett föryngradt slägte, och dock bur strälar ide detta gamla öga wid minnet af den werld, der han kämpade, lekte och log, der han för första gången af wänliga händer blef förd till brädden af denna unterbara källa, fom wi kalla wetandets och sanningens, men som wi skulle kunna nämna med få många namn just derför, att man kan drida ur densamma på så mångahanda fött och med få mångahanda följtder: man kan bli färd, och man kau bli en narr, men man kan ocksä dricka få länge och få djupt, att man kär fig ej biott nödtorftligen explicera den fabeln om Rarcissus utan också att begripa dess werkliga mening, lär fig tonsten att, utan att dåras af fin egen per gelbild, försöka blida i den källans botten. Och hwad man ter fer, vet gömmer man wid sitt hjerta; man tar tet med fig uti lifwet; det Mir ven fojtliga balsam, som skärper blicken och härdar nerf: werna, när dagens gycklande fantomer storma förs bi wåra sinnen; det blir den öppna bok, ur hwilken man lär fig att handla få, att när en gång pfale men tonar öfwer grafwen med en bön om barmhertighet för hwad menniskorna felat, ftola floc korna sjunga de jordiska bragdernas lof i de fyra orden: han war eu man! Wi ege måhända något hwar en sådan gammal wän. Är han stald, hwem är det, som inspirerar honom? Om den eld, som genomglödgar honom är älstarens — hwem är ten brud, fom ännu efter så många wintrar frår för hans minne i lika oför wansklig skönhet? Om hans hierta swäller af tad samhet — hwem är det han tackar för hwad han är och hwad han blef? Lätom oss icke förgäta att blicka in i detta gamla och dock få strålande öga, ty der står strifwet — tet nordiffa nuniverfis tetets mwertliga betydelje. Det är wårt and: liga hem, ett hem för alla, för furstesonen som för torparesonen, ett hem, fom ide tänner några stjufbarn, hemmet för måra skalder och wåra mån, för dem fom lärt oss älska wåärt fosterland och dem, som Lärt oss häfda dess ära. Sätan är wåra unis versiteters uppgift, och hwad de äro, tertill har mår historia gjort dem. Betrakta Röpenhamns universitet unter de sista tjugo åren af Danmarks martyre och segerhistoria, eller fe på Finlands uni versitet unter det sistförflutna halfsetlet. Hwem har någonsin tryckt den norskte studentens hand utan att känna pulsflagen af det friska, fria, lyckliga Norges hjerta; och gå wi till of sjelswa och fråga oss hwad mi äro, få funna mi envajt fwara: fofterlantet har ej behöft taga oss i anfrråt få, fom fals let warit i Danmark eller Finland, men aldrig har wårt arbete i wetenskapens eller den swenska bild ningens tjenst warit allwarligare eller mera mång sidigt än i närwarande ögenblick. Föga ha wibes höft att kämpa, men när mi strita, känna mi ins tet annat mål än fosterlandets frihet, dess framåt ffrivande och lycka, inga andra wapen än hedrens och öfwertygelsens, oh — låtom oss tillägga det — ingen annan entusiasm än ren, som är det äktfödda barnet af wårt hjerta och wärt förnuft. Den äran är mår, och till hwem ret wara månde, föga mi stolt: fom och tag den — om du fan! Hell ret folk, fom wet hwad ett hem mill fara, och hell vet folk, fom wet att älska och wärna fin andes härd! Tal. slutade med ett lefwe för Nortens universiteter, te gamla och det nya, fom wi wänta och heppas på i Sweriges huf wudstad. Åt Universitets Pro-Rector, Prof. Wahlgren egnades derefter en ffål af studenteorpsens orrför vande D:r P. Assarsson, hwarpå stud. Fredrik Ans tereson Bl. i följanre versifierade föredrag utbragte skålen för Nordens Qwinnor.