Helsingborgs-Posten – 17 februari 1866, sida 3

grundas på aktier och af de till sör jätring anmälde affärerna tagas endast sådana i letraktande, fom ega rum mellan handelshus, hwilka stå i ömsesidig affärsförbintelse med hwarandra. Slulle safen fomma till ständ, få skulle hädanefter ingen oförskyllad konturs bland anbhängarne af detta jyftem blifwa möjlig. Ett skaldestycke af Tollin. Wi metdela bär för te läsare, som möjligen ide gjort bckantsiap men Tellins sängmö, ett af hans bästa poemer. Ilanden. Bäst jag med en sjärils brand Flog bland blommorna för dagen. Stannade min blick betagen Vid en fläckfri liljehand. Enda nipp, som henne prydde, Pa hon bländande och hvit Vid sin aftonlampa sydde, Var en dyrbar ff. Förr än hon bar eubiet smidt kring silt finger till små bojor Föll det tyst i nödens kojor som små stjarnmsallatidt sartidt. Ensam, utom Gud derofvan. Jag som ögonvittne stod Gömd en gång och sår på galvan: På var handen god. i Och i mörkret hos en sjuk Såg jag ofta samma landen Skimrande på feberbranden, Som en snö, så latt och mjuk, Hon alltjemt hans kudde bäddat, Vinkat tystnad kring hans dröm, Och ett lif blef derför räddadt Af en hand var öm. Men om kärleken ibland Gaf ett handtryck at besvara: Skulle hon för henom vara Blott en kylig marmorkand? Vänskap vet, all när hon delat Glädjen i dess öppna barm. Eller ock dess hjertsär helat, Var hon alltid varm. 0, jag såg den ock en gång Sluten för se yttre tingen, Hvilande på allar-ringen Vid en allmän naltvardsgång; Och när då den sta taren Öfver handen, knäppt till bön, Föll så tung från ögonharen Var hon himmelskt ekön. Sörj ej, att du aldrig lärt IIvarken teckna eller spela; Konstens verk är i det hela Mot naturens ringa värdt. Se, bevisen äro klara: Du kan löna all min sång Med ena enda blomma bara På milt stoft en gån rr.